Klokt om livet

Köpte en fin liten bok på Arkadia International Bookshop i Helsingfors. Kärnfullt och klartänkt riktar man sig till barn med djupa frågor, med illustrerade frågeställningar som kan diskuteras om man är beredd på så djupa frågor - frågor som barn ändå garanterat funderar på.

Det intressanta är att frågorna är lika viktiga för vuxna. Det kan t.o.m. vara så att det underlättar för vuxna att se frågorna ställda för barn.

Man pratar om lycka, drömmar, olycka, existens, meningen med livet, döden. Man ställer finurligt fram exempel på hur vi ofta ser på en fråga, och motfrågor som får en att inse att det kanske inte är som vi ofta tänker.

Varför lever man? Kanske för att arbeta.......? Men arbetar man för att leva, eller lever man för att arbeta? Om man inte gillar att arbeta? Eller om man inte har ett arbete?

Lycka är måhända att få goda betyg i skolan. Men är det en katastrof att inte få goda betyg? För vem är goda betyg - föräldrarna eller barnet? Och om man fått goda betyg och ingenting riktigt förstått ändå...

Texter: Oscar Brenifier. Bilder: Jérôme Ruillier.

Äckligt och fantastiskt

Det fraktades is från Sverige till Paris, för Chanel-modevisning med Karl Lagerfeld. Inte så lite is heller, 265 000 kg. Trettiotalet skulptörer arbetade övertid för att skapa ett riktigt isberg, inne i salen. På den kalla catwalken stänkte sedan smältvattnet när modellerna stegade fram. Föreställningen blev en succé. Efteråt tippades isen i Seine-floden.

Plats för en reflektion. Någon på plats lär ha grubblat en del över det kloka i tilltaget. "Är det rätt"........ "människor svälter"........

Min omedelbara reaktion var blandad. Halva tanken gick till människor jag känner i Afrika. Skulle jag ens kunna, våga diskutera ett sådant tilltag med dem? Skulle de nånsin kunna, vilja försöka förstå motivet bakom? Vart skulle diskussionen leda, när vi skulle prata om de penningbelopp som sattes ut? Skulle de kunna se något annat än vad gott man i stället kunde åstadkomma med samma summa pengar? Jag tänkte, till hälften, som jag tror att de skulle tänka.

Den andra tankehalvan försökte genast ana och förstå något av det konstnärliga motivet. Den var inne på att godkänna en genial prestation, en maximering och fokusering av mentala och ekonomiska resurser på en liten stunds performance. Den beundrade en gärning som är annorlunda, nyskapande, mot strömmen, som får oss andra att gå igång. Den halvan av tanken tror att det mest galna ibland för vår värld framåt.

Äckligt och fantastiskt!

Jag eller vi

Det här är viktigt. Det är sååå ofta man i en organisation stöter på komplikationer på grund av detta. Man är ofta benägen att se fel hos någon eller något, beroende på kantänka det eller det. Men när en grupp människor ska samarbeta mot ett gemensamt mål handlar det nog ofta om detta.

Alltså om var mina prioriteringar ligger på axeln kollektiv-individ. Eller för att uttrycka det enklare: jobbar jag för mig själv eller för organisationen?

Alla organisationer (kollektiv) består av enskilda individer. Och alla individer ska naturligtvis tänka på och sköta sig själv, annars blir det till ingenting. Det går inte an att förneka sina personliga behov, varken nu eller på lång sikt. Och en stark och mångsidig organisation består av individer som är mån om sin egen professionalism.

Men om kollektivet ska kunna prestera mera än de enskilda individerna, måste jag vara beredd, villig och intresserad att låta mina ambitioner, mitt kunnande, mina kontakter och mina erfarenheter stå i det gemensammas tjänst. Ibland måste jag vara beredd att pruta. Ibland måste jag vara mera ödmjuk, tolerant och fylld av respekt för dem som tänker och fungerar annorlunda.