Hållbar väg?

Just nu tvivlar jag. Jag vacklar i tron på den hållbara utvecklingen, efter att ha hört USA:s president med hög stämma proklamera en 50 miljarder dollars storsatsning på "rebuilding roads, railways and airports". För att säkra jobben och hålla nationen konkurrenskraftig...

Jag som trodde att USA hade vägar och flyg så det räcker. Politik är politik, och vad Barack Obama nu sagt behöver förstås inte vara exakt detsamma som vad han tänker. Men det är ett symbolvärde i det som han vill ha ut, för att lugna en opinion. Därför tycker jag det är synd att han tvingas (?) ta till lösningar som absolut inte ligger inom kategorin hållbar utveckling.

Var slutar det om vi fortsätter täcka den gröna livsmiljön med asfalt? Ok, det finns ännu en en transportindustri, en bilindustri och en industri överhuvudtaget vars intressen inte kan glömmas på en gång. Men ändå...

Var slutar det om vi låter flygtrafiken fortsätta expandera i nuvarande takt? OK, det finns ännu både affärs-, privata och offentliga intressen som måste skötas med hjälp av snabba transporter över långa avstånd. Men ändå...

Go licke?

Skulle det här vara något för den finlandssvenska folkbildningen att ta tag i?

Jag läste söndagens Hbl (29.8 2010) och Anders Mårds reportage om Villa Golicke på Karelska Näset. Och Philip Teirs kolumn intill, om hopplösheten eller möjligheten med att tro på en framtid för ett dylikt ställe. Framtiden är oviss för det lilla "kråkslottet" med en 1900-talshistoria som en plats som dragit till sig finländska författare och konstnärer.

På bilden intill (från Svenska Litteratursällskapets tidskrift Källan, nr 1/2008) sitter Leena och Elmer Diktonius, Eva Wichman, Ralf Parland, Gunnar Ekelöf, Ebbe Linde och Sven Grönvall på Villa Golickes glasveranda en kväll 1938. Artikeln i Källan hittar man på http://www.sls.fi/doc.php?docid=13

Villan finns vid Finska vikens kust inte långt från Terijoki. Byns finska namn är Kuokkala och det ryska namnet är Repino, efter den ryska målaren Ilja Repin som avled här 1930 (han valde att stanna i Kuokkala när Finland blev självständigt 1917).

Jag kan tänka mig att t.ex. Bildningsforum rf, som takorganisation för den finlandssvenska fria bildningen, skulle kunna stå för en verksamhetsidé och ett ansvar när det gäller den här platsen. Ifall lämplig startfinansiering skulle hittas, förstås.

Den nya boken är här

Jag går med en bok i fickan. Jag läser ett stycke allt emellanåt när läge ges. Boken handlar om hundraåriga Allan som sticker iväg från åldringshemmet just när han ska fylla hundra år. En räcka osannolika händelser radas upp, samtidigt som hans fantastiska livshistoria framträder bit för bit.

Jag läser "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" som e-bok i min mobil. Jag har lånat den från bibban.

E-boken har ju redan funnits en tid, men det är först nu som jag riktigt kommit mig för att testa den. Jag måste säga att det känns helt ok, rentav fascinerande att ha boken med sig på det här sättet. Visserligen syns i min mobilskärm inte t.ex. en hel boksida, bara 14 rader. Men den gör automatisk sidindelning så att det passar den valda teckenstorleken.

Så who cares. Jag känner inget behov av att jämföra med en tryckt bok. Att bläddra går lätt, jag njuter också av andra fördelar: den är med hela tiden, när jag öppnar programmet öppnas sidan där jag senast slutade (fast jag kan också sätta

bokmärken), jag kan söka ett ord, "boken" är helt bekväm att hålla i, var man än sitter eller ligger. Och med den inställning jag valt (enkel svart text på vit botten) är läsandet helt behagligt för ögat.

Sen ska det ju då helst vara en regelrätt läsplatta, inte mobiltelefon. Jag ser fram emot att testa en SONYs läsplatta som är beställd. Och att få ta mig an Apples nya iPad, så fort den kommer till landet.

---

Onsdag 18.8 2010. Nu har Sony PRS 600 Touch Edition läsplattan kommit. Jag fortsätter att läsa samma bok i den nya miljön.

Gillar skarpt de nya egenskaperna och möjligheterna. Skärmen är matt svartvit och helt behaglig och lugn för ögat. Lite mera kontrast kunde man önska, det krävs tillräcklig belysning. Å andra sidan, liten batteriåtgång vilket betyder bekymmerslöst lång användningstid. Lätt, tunn, möjlighet att göra anteckningar, understreckningar, bokmärken m.m.

En trevlig bekantskap så långt. Ingen iPad visserligen (som väl är mer en handdator eller "famndator" tror jag, fast jag ännu inte hållit i en sån). Men Sonyn är väldesignad uttryckligen för att kunna ha med sig tusentals (!) böcker och dokument i pdf-format, också egna dokument i olika format. Även musik, den kan användas som mp3-spelare med hörlurar. Och bilder, men bara i svartvitt.

Äntligen!

Äntligen har det kommit något nytt! Läser i morgontidningen (som jag ofta kritiserar men nu får vara tacksam över för att de tar upp temat) att "Nerväxtrörelsen" startar i Finland. På sajterna www.degrowth.fi och på en facebooksida kan man se vad det handlar om.

Det handlar om att ifrågasätta ekonomisk tillväxt som enda norm för samhällsutveckling. Det är en internationell rörelse som nu spritt sig till Finland. Jag hoppas att den kan få ett bra fotfäste här och inte t.ex. få politisk slagsida åt något håll.

Hur håller man i arbetslivet?

Hemkommen från en vandring i Frankrike tillsammans med sexton arbetskamrater. Vi såg t.ex. den hisnande vackra vyn t.h. över byn Monistrol d'Allier i skinande sol och härlig värme. Vi såg också nästan ingenting när vi tidvis tog oss fram i fladdrande och läckande regnkåpor. Det blev några dagar med stor variation i terräng och klimat - men inte i humör, för det var på topp hela tiden!

Vi gick ett inledande avsnitt av den gamla pilgrimsvandringsleden till Santiago de Compostela i Spanien, med början i Le Puy-en-Velay i det franska centralmassivet (höglandet). Se t.ex. Jakobsleden eller Way of St James. Resan inleddes omedelbart efter den traditionella årsavslutningen. Den gav möjlighet till frigörande samvaro och välgörande reflektion, i kombination med fysisk ansträngning och skön vila.

Det fanns tid att umgås, men det fanns knappt något utrymme eller behov att diskutera arbete. Vi hade i stället ett tema för dagen. Temat gavs i form av ett enda ord, som var lätt att bära med sig och personligen fundera över eller vid behov prata lite kring.

Idealisk fortbildning

Att resa på detta sätt kan fungera mycket bra som gemensam personalfortbildning:

• att resa tillsammans blir teambuilding
• att vandra blir friluftspedagogik
• att vistas i Frankrike blir språk och kultur
• att gå en pilgrimsvandringsled blir värdegrund och människosyn

Transporter och boende bekostades av arbetsgivaren, via projektmedel. En biljett Helsingfors-Lyon tur-retur gick lös på 136 € vilket inte är speciellt dyrt. Vi övernattade på "pilgrimshärbärgen" och hostel.

Ingen idealbild

Vi har en personal bestående av olika grupperingar i avseende på t.ex. fackområde, ålder. Vår egen allmänna bedömning är ändå att samhörigheten och stämningen är ganska god. Det förekommer mycket rundabordsdiskuterande och glatt skämtande. Könsfördelningen är jämn.

Men jag vill inte idealisera bilden. Medelåldern segar sig uppåt. I kombination med långvarig anställning, hög motivation och ansvarskänsla - som ju i sig är positiva faktorer - är risken för utbränning stor. Den är inte ens bara en risk, den är också redan ett faktum, tyvärr.

Utmaningen är att hitta en balans

Skillnaden och jämvikten mellan ansträngning och vila, mellan inspiration och leda, mellan motivation och utbränning kan vara hårfin. Den är helt avgörande för människan, individen och den är avgörande i en arbetsgemenskap och för en organisation.

Jag tror att vår organisation är speciellt utsatt i den här frågan. Den tänjer mycket på gränserna och "frihet under ansvar" är en devis som kanske inte ofta uttalas men som i högsta grad gäller. Den samlar omkring sig eldsjälar som riskerar att fatta eld rejält och brinna ut. Då behövs också satsningar som utgår från en uppriktig vilja att ge utrymme för hela människan och det sociala sammanhanget.