"Flera religiösa folkhögskolor?"

"Den religiösa bildningen bör få större utrymme genom att de religiösa folkhögskolorna blir fler". Det säger sju representanter för muslimskt, judiskt, ortodoxt och kristet tänkande inom den svenska folkbildningen, i en färsk debattartikel i Dagens Nyheter. Bland undertecknarna finns t.ex. rektor och biträdande rektor för Kista folkhögskola (bilden från www.kistafolkhogskola.se). Skolan startade 2007 som Sveriges första folkhögskola med muslimsk bakgrund.

Jag tror att man är på fel spår. 

Med utgångspunkt i den religiösa mångfalden i dagens Europa säger man att behovet av s.k. religious education (religiös bildning) ökat. Folkbildningen borde svara på detta genom att bygga ut folkhögskolorna för minoritetssamfunden, menar man. Finland omnämns som ett land där det allmänna skolväsendet fortfarande undervisar både i och om religion. I Sverige ska då folkbildningen ta hand om den fördjupande, identitetsskapande religionsundervisningen, men nu vill man alltså att resurserna för detta ska utökas.

Jag tror att det som man föreslår innebär en risk för ökad isolationism och extremism, i stället för ökad förståelse och tolerans. Man säger sig vilja erbjuda den identitetsskapande fördjupning som det allmänna skolväsendet inte ger. Men jag tror att en sådan explicit utmaning i första hand ska ligga på religiösa samfund, inte på det statsstödda bildningsarbetet.

Jag menar inte att skolor med uttalad religiös värdegrund och huvudman är fel. Men man pratar om en global utmaning som är alldeles för stor för att plockas ut som "identitetsskapande" och sättas in i "religiösa folkhögskolor". När det gäller folkbildning (i Finland "fritt bildningsarbete") bör den här utmaningen alltmer antas av hela sektorn. Jag ser en viss sekularisering (eller kanske hellre mångkulturell öppenhet) av de kristna folkhögskolorna som en positiv utvecklingstrend. Samtidigt borde den stora gruppen obundna skolor mera aktivt ta sig an dessa frågor. Att vara obunden och neutral får inte innebära det samma som att vara passiv!

Vem vill ha böcker?

Samtidigt som jag skriver rubriken börjar jag tveka. Det handlar kanske helt enkelt om "att läsa". I ett kort ögonblick undrar jag nämligen om vi i framtiden orkar/gitter/hinner läsa överhuvudtaget. Om vi måste få allt i form av rörliga bilder, med någon som pratar samtidigt.

Jag hör positiv feedback från dem som besökt årets bokmässa i Göteborg. Det väcker tankar kring bokens framtid, kring mitt eget och andras läsande. Det får mig att fundera på att allting idag tycks ta plats på nätet. Allt ska ha sin plats på en bildskärm, alltmer på en mobil platta av större eller mindre format. Boken, det tidigare ultimata fysiska utrymmet för skriven text, tycks få en alltmer undanskymd plats i människors liv.

Den fysiska boken och den utskrivna texten sviker inte vid strömavbrott eller nätproblem. Den är pålitlig och hållbar, ingen kommer någonsin att uppdatera den text som jag kan ha med mig på min resa eller spara i min hylla så länge jag lever. Men ser jag bara på en utvecklingstrend är svaret givet: böcker (och tidningar) kommer att försvinna. Ett barn sade nyligen, med en viss tvekan: "en tidning... jag vet inte, men det är som Twitter, fast för gamla människor".

Jag anar att det för min egen del redan gått så långt att det mesta som jag läser idag kommer via den apparat som jag bär med mig i min ficka hela tiden. Den som inte längre borde kallas "telefon", eftersom den egentligen är en nätansluten fickdator som jag bara ibland också ringer med.

Ett tyst rum, en bekväm stol, en bok med flera hundra sidor text - en allt större utmaning, en alltmer krävande koncentrationsövning för dagens och morgondagens människa? Hur vill vi ha det?

Med Helen Sjöholm i sovsalen

Kan inte låta bli att dela med mig...
  

Byn Roncesvalles i norra Spanien. En sovsal med 100-talet sängar, i en gammal stenbyggnad. Första övernattningen efter etappen över Pyrenéerna, på pilgrimsleden El Camino de Santiago de Compostela. Under kvällen spelar stilla klassisk musik ur högtalare, på initiativ av frivilligarbetarna som för tillfället kommer från Holland. Klockan 22 släcks lamporna och det är sovdags, efter en sista melodi.

Klockan 6 på morgon tänds lamporna igen, alla ska upp och får vakna till dagens första melodi, samma som kvällens sista. Sången ljuder klar. Helén Sjöholm sjunger med sin innerliga stämma "Jag vill känna att jag levt mitt liv!"

När alla packat klart och de sista ger sig av, ber jag att få filma en snutt av Tijmen när han bäddar sängarna för nästa natts vandrare. Han berättar att han sett en film (Såsom i himmelen) där sången finns med. Han sjunger också i kör hemma i Holland, och hans kör har samma sång på sin repertoar. De sjunger den utan ord, i stämmor.

Vi hade sovit i övre bäddar. Under oss sov ett äldre koreanskt par, som kallade oss sina grannar. Runt oss snarkade alla möjliga nationaliteter, åldrar, personligheter.

Jag känner starkt att jag lever mitt liv.

De osynliga barnen

Alerta trendanalytikern Bengt Wahlström lyfter fram fenomenet individualism. Det uppstår en frågeställning: handlar det om något positivt (individualism) eller något negativt (kamouflerad ensamhet)?

Några av hans intressanta, omvärldsanalytiska rubriceringar: "Singellivets globala charm", Inte utan mina prylar", "Min sjukdom är bara min". På tal om kamouflage: är det ensamheten som gjort kamouflagedräkter så populära bland dem som kanske är mest ensamma och osäkra, de som ofta har en tendens att uppträda aggressivt? Man kanske behöver en jägares eller en armés tuffa yta för att dölja sin riktiga, sköra yta. Ensamheten döljs bakom en skentillhörighet. Eller som Tove Janssons "Det osynliga barnet" som med sitt dåliga självförtroende blivit alldeles osynlig.

En riktig ögonbrynshöjare är rubriken "Vad ska man med alla vännerna till?". Jag tror att alla facebookare genast förstår frågeställningen. "Merparten av dem känner vi knappt", antar Wahlström. Behövs egentligen sådana rum som Facebook för utövande av "vänskap" till något? Vänner som inte ser varandra. Framtidsanalytikern spekulerar i alternativa slutsatser: sociala media kommer att förbli en del av vår vardag, eller så har vi nått toppen och det kommer att sakta ebba ut.

Språk!!

Knappt hemkommen från en period outdoors. I umgänget med medvandrarna gällde franska, spanska, tyska, engelska, italienska, holländska, portugisiska, ungerska, mm... och så baskiska förstås, man var ju i Baskien vetja!

Knappt hemkommen alltså, och så händer en ödesdiger trafikolycka som berör många av oss, med inblandade från andra kulturer än vår egen. Då gäller det för var och en att vara mänsklig och tydlig. På svenska, finska, engelska och persiska. Och inte nog med det. De drabbade har på sin väg till Finland bott i Iran som mellanetapp. De har därför persiskan som ett gemensamt språk, men det är ändå inte deras modersmål. När det då ska både delas sorg och utredas och förmedlas fakta bl.a. i samröre med polisen, helst på ett mjukt och förtroendeskapande sätt - då kan man lugnt säga att alla parters kommunikationsförmåga sätts på prov!

Språkkunskap är en välsignelse. Men inte mera än viljan att försöka förstå och hjälpa då det behövs. Utan den hjälper inga teoretiska språkkunskaper i världen.