Greenpeace B-)

Jag har alltid tyckt att Greenpeace är cool. Det är inte alltid rumsrent att göra det.

Idag gör jag det ännu mera, efter att ha sett ett avsnitt av den finländska sanningssägaren Jari Sarasvuos talkshow. Han samtalade med två kollegor och vänner till Sini Saarela, hon som anklagas för sjöröveri i Ryssland efter att tillsammans med andra Greenpeace-aktivister ha protesterat mot oljeutvinning i Arktis.

Kaisa Kosonen och Leo Stranius är lugna, sakkunniga och engagerade personer. De berättade om Sini Saarela som person och om hennes personliga risktagning för den sak som hon tror på.

Greenpeace verksamhet bygger på forskning, information, diskussion med beslutsfattare och "direkt verksamhet". Den sista formen är mest spektakulär och mest känd. Den kan innebära att lokala lagar överträds, men den utesluter våld och skadegörelse. Verksamheten fungerar, den lyfter fram allvarliga problem inför våra ögon.

När jag var yngre bottnade min beundran mycket i de häftiga havs- och klätteraktiviteterna som Greenpeace-aktivisterna stod för. Idag väger organisationens vakenhet och medlemmarnas civilkurage tyngre. Greenpeace fyller ett stort tomrum.

Att vara social

Jag hade inte tänkt försöka vara (webb)social. Men att vandra med sin ryggsäck mot Santiago de Compostela, hur ensligt det än ter sig, har en överväldigande social dimension.

Vi träffas flyktigt, eller mera. Spanjorer, fransmän, italienare, tyskar, holländare, amerikaner, engelsmän, koreaner, danskar, finländare... vi går en stund tillsammans med någon, kanske flera dagar, veckor, skiljs och möts igen. Kanske äter, sover "tillsammans". Tvättar kläder, oss själva. Kanske samtalar om livet. Kanske delar kontaktuppgifter.

Utan tvång. Det kan hända att vi vill vara bara för oss själva. Allt är rätt, inget är fel.

Historiska bygder välkomnar oss, från små barn till gamla gubbar och gummor hälsar Buen camino.

En ensam pilgrim är en del av något stort, på El Camino, Vägen.

Dödsskjutning är här

Åtminstone i Malmö har man nu bestämt sig. Skolskjutningar är en del av livet i skolan.

Det ofattbara är inte omöjligt och nu ska man vara förberedd när det sker. Alla skolbarn ska tränas i hur man beter sig när det händer.

Man har en ny teknik. Man ska inte utrymma skolan, det är inte som vid en eldsvåda. Nu ska man tänka tvärtom: man ska "inrymma" skolan. Om någon skjuter ska eleverna stängas in i klassrummen så fort som möjligt. Man vill undvika att barn rusar omkring i korridorerna och faller offer för en gärningsman. Man ska blockera dörrar, lägga sig på golvet och vänta.

Ett skolkomplex i Malmö, med enheter från förskola till högskola, var i veckan stängt "på grund av vapenfynd". En del skolor har redan övat under 2012, målsättningen är att alla under 2013 ska öva och skapa nya rutiner.

Är detta det enda vårt samhälle klarar av idag? Att formulera ett utrymme för dödsskjutningar i skolan, genom att rigga upp åtgärdspaket kring de fasansfulla scenarierna? Var är analysen kring orsakerna? Var är de tunga, förebyggande satsningarna? 

De flesta skor är till för att gå med.

Det finns yrken där man står mycket stilla. Därför finns det också skor som är specialdesignade för att stå stilla med. Men människan lämpar sig nog bättre för att gå. Med eller utan skodon på fötterna.

Skon på bilden hittades i Armenien. Den är 5500 år gammal.

Jag förbereder mig för en längre vandring. Den ska ta en månad. Jag plockar igen fram de där några, viktiga sakerna som behövs för att leva livet på vandringen. Eller, jag försöker snarast lägga åt sidan det som jag gott kan vara utan. Det är så lite som behövs i det enkla livet. Ett liv som går ut på att ta sig framåt, ta emot intryck från nya omgivningar, känna naturen och sin plats i den, utbyta tankar med människor man kan träffa, kanske hjälpa någon på vägen, dricka och äta så att kroppen får sitt, sova tillräckligt inför en ny dag. En dag i gången, en bit i gången.

Allt börjar från skorna. De är min kontakt med marken som jag går på, marken som jag samarbetar med. Jag måste ha skor som min kropp vet att kan ta mig hur långt som helst. Jag tror inte att det krävs exklusivt fina kängor, man kan nog ta sig framåt på alla slags skodon. Men fötterna, skorna och underlaget kräver sin uppmärksamhet. Nya skor ska gås in, tills det finns en kanal mellan sinnet och marken.

Att gå är att leva.

Det var kanske symboliskt att det hittades bara en sko där i Armenien. Det passar ihop med ett talesätt: "om du står med båda fötterna på jorden står du stilla". Skon kan ha tillhört en person som var så rörlig att den andra blev kvar någonstans.

Tillväxt. Basta?

Tillsammans med vår ekonomiska rådgivare förde vi en diskussion om ekonomi och om den fortsatta utvecklingen av verksamheten. Vi kunde inte undgå frågan om tillväxt.

Jag återkallade i minnet en styrelsediskussion för många år sedan. Verksamheten hade då fyrdubblats, sedan en tidigare kris när allt höll på att läggas ner. Styrelsen fick då frågan: "Tycker ni det är bra nu, eller ska vi arbeta för en fortsatt tillväxt?" En av de tongivande medlemmarna tog då till orda: "Nej hörni, nu börjar det vara bra, jag anser att vi ska stanna här!"

Sedan det tillfället och fram till idag har verksamhetsvolymen ändå ytterligare femdubblats!!

Vår rådgivare är bekant med verksamheten och dess natur, liksom också ägarnas situation och problematik. Det är ingen aggressiv konkurrensmentalitet som anger tonen. Synsättet är ändå sådant att "inte tillväxt" betyder stagnation. Sådant är vårt ekonomiska system, sådan är vår värld.

Det är en konstig värld vi lever i. Ingen vet vart vi är på väg, men alla verkar känna på sig att det måste köras fort, fortare. Stort, större.

Ok, ekonomen ser på sina mätare och jag ser på mina utmaningar. Själv tänker jag ändå hellre utveckling. Det skulle vara "inte utveckling" som innebär stagnation hellre än "inte tillväxt". Vår värld är inte så bra, eller vi människor så bra i vårt sätt att fungera, att det inte kan bli bättre. Och vi är alltid små innerst inne.