Att vara åsiktare

Jag bor med utsikt över en å, jag har alltså "åsikt". Det händer inte så mycket i byn och jag brukar tänka att det mesta i actionväg är nog vattnet som rinner i ån.

Jag reagerar också ibland på olika spörsmål, jag har då en åsikt. Nyligen uttryckte jag en åsikt i en nätdebatt kring en tidningsartikel. När några efterdyningar av debatten ännu rullar på så smått, reflekterar jag lite. 

Några av oss uppträdde med eget namn, andra anonymt. De flesta var ganska BESTÄMDA i sina åsikter. De hade uppenbarligen ett behov av att TA STÄLLNING, att visa sin POSITION på endera SIDAN om en uppfattad GRÄNSLINJE. Ordet KONFLIKT låg inte långt borta, det tycktes inspirera debattörerna att gå med i en FRONT mot DE ANDRA.

Det är tråkigt när en debatt tar en sådan vändning. Man kan ta ställning, men man borde många gånger kunna ha en åsikt utan att behöva ta en absolut ståndpunkt för och emot. En debatt kan ta slut i det ögonblick när en part signalerar att ståndpunkten är låst.

Verkligheten och sanningen är sällan onyanserad, även svartvita bilder har djup i de grå nyanserna. Att vara åsiktare måste inte vara förenat med att ta absolut ställning.

Greenpeace B-)

Jag har alltid tyckt att Greenpeace är cool. Det är inte alltid rumsrent att göra det.

Idag gör jag det ännu mera, efter att ha sett ett avsnitt av den finländska sanningssägaren Jari Sarasvuos talkshow. Han samtalade med två kollegor och vänner till Sini Saarela, hon som anklagas för sjöröveri i Ryssland efter att tillsammans med andra Greenpeace-aktivister ha protesterat mot oljeutvinning i Arktis.

Kaisa Kosonen och Leo Stranius är lugna, sakkunniga och engagerade personer. De berättade om Sini Saarela som person och om hennes personliga risktagning för den sak som hon tror på.

Greenpeace verksamhet bygger på forskning, information, diskussion med beslutsfattare och "direkt verksamhet". Den sista formen är mest spektakulär och mest känd. Den kan innebära att lokala lagar överträds, men den utesluter våld och skadegörelse. Verksamheten fungerar, den lyfter fram allvarliga problem inför våra ögon.

När jag var yngre bottnade min beundran mycket i de häftiga havs- och klätteraktiviteterna som Greenpeace-aktivisterna stod för. Idag väger organisationens vakenhet och medlemmarnas civilkurage tyngre. Greenpeace fyller ett stort tomrum.

Att vara social

Jag hade inte tänkt försöka vara (webb)social. Men att vandra med sin ryggsäck mot Santiago de Compostela, hur ensligt det än ter sig, har en överväldigande social dimension.

Vi träffas flyktigt, eller mera. Spanjorer, fransmän, italienare, tyskar, holländare, amerikaner, engelsmän, koreaner, danskar, finländare... vi går en stund tillsammans med någon, kanske flera dagar, veckor, skiljs och möts igen. Kanske äter, sover "tillsammans". Tvättar kläder, oss själva. Kanske samtalar om livet. Kanske delar kontaktuppgifter.

Utan tvång. Det kan hända att vi vill vara bara för oss själva. Allt är rätt, inget är fel.

Historiska bygder välkomnar oss, från små barn till gamla gubbar och gummor hälsar Buen camino.

En ensam pilgrim är en del av något stort, på El Camino, Vägen.

Dödsskjutning är här

Åtminstone i Malmö har man nu bestämt sig. Skolskjutningar är en del av livet i skolan.

Det ofattbara är inte omöjligt och nu ska man vara förberedd när det sker. Alla skolbarn ska tränas i hur man beter sig när det händer.

Man har en ny teknik. Man ska inte utrymma skolan, det är inte som vid en eldsvåda. Nu ska man tänka tvärtom: man ska "inrymma" skolan. Om någon skjuter ska eleverna stängas in i klassrummen så fort som möjligt. Man vill undvika att barn rusar omkring i korridorerna och faller offer för en gärningsman. Man ska blockera dörrar, lägga sig på golvet och vänta.

Ett skolkomplex i Malmö, med enheter från förskola till högskola, var i veckan stängt "på grund av vapenfynd". En del skolor har redan övat under 2012, målsättningen är att alla under 2013 ska öva och skapa nya rutiner.

Är detta det enda vårt samhälle klarar av idag? Att formulera ett utrymme för dödsskjutningar i skolan, genom att rigga upp åtgärdspaket kring de fasansfulla scenarierna? Var är analysen kring orsakerna? Var är de tunga, förebyggande satsningarna? 

De flesta skor är till för att gå med.

Det finns yrken där man står mycket stilla. Därför finns det också skor som är specialdesignade för att stå stilla med. Men människan lämpar sig nog bättre för att gå. Med eller utan skodon på fötterna.

Skon på bilden hittades i Armenien. Den är 5500 år gammal.

Jag förbereder mig för en längre vandring. Den ska ta en månad. Jag plockar igen fram de där några, viktiga sakerna som behövs för att leva livet på vandringen. Eller, jag försöker snarast lägga åt sidan det som jag gott kan vara utan. Det är så lite som behövs i det enkla livet. Ett liv som går ut på att ta sig framåt, ta emot intryck från nya omgivningar, känna naturen och sin plats i den, utbyta tankar med människor man kan träffa, kanske hjälpa någon på vägen, dricka och äta så att kroppen får sitt, sova tillräckligt inför en ny dag. En dag i gången, en bit i gången.

Allt börjar från skorna. De är min kontakt med marken som jag går på, marken som jag samarbetar med. Jag måste ha skor som min kropp vet att kan ta mig hur långt som helst. Jag tror inte att det krävs exklusivt fina kängor, man kan nog ta sig framåt på alla slags skodon. Men fötterna, skorna och underlaget kräver sin uppmärksamhet. Nya skor ska gås in, tills det finns en kanal mellan sinnet och marken.

Att gå är att leva.

Det var kanske symboliskt att det hittades bara en sko där i Armenien. Det passar ihop med ett talesätt: "om du står med båda fötterna på jorden står du stilla". Skon kan ha tillhört en person som var så rörlig att den andra blev kvar någonstans.