Får vi till nån attack?

Något om folkrörelser och fritt bildningsarbete. Text med anledning av Professional Development-träff i Vasa, 16-17 april 2008.


Logon beskriver det som det var tänkt att handla om. En rörelse som skulle verka för en liten procentandel skatt på globala penningtransaktioner, till förmån för folket (namnet kommer från "Association pour la taxation des transactions pour l'aide aux citoyens"). Det är nu tio år sedan rörelsen grundades. Man efterlyste en rörelse som kunde ifrågasätta "den enda vägens politik" och mobilisera människor för alternativa lösningar, när Ignacio Ramonet skrev sin artikel i den franska tidskriften Le Monde Diplomatique.

I vår kultur uppfattar vi antagligen namnet för aggressivt, våldsamt och "anti" för att idén ska kunna vinna gehör i någon större skala. Det placeras kanske i samma fack som Smash ASEM-oroligheterna i Helsingfors, där systemkritik och ordningsnit drabbade samman. Erkki Tuomioja, som ny-gammal-evig vänsterpolitiker, är väl den enda i det etablerade Finland som visat tydlig uppskattning för Attac-idén. Synd. Det som logon visar - det globala perspektivet och den centrala procentidén - har inte fått komma fram.

Hur är det med fria bildningen då? Får vi till nån attack?

När jag läst intervjuerna med de nya folkhögskolerektorerna i tidningen Kansanopisto, deppar jag en stund på grund av avsaknaden av udd i visionerna (http://www.kansanopistot.fi/kansanopistolehti/arkisto/2007_05/2007_05_lehti.pdf). Visserligen har jag all orsak att personligen akta mig för att ta till en bitter underton, från en "som varit så länge med". Men nog är det mycket skåpmat man laddar fram! Jari Valtaris sakligt stillsamma hänvisning till Jokela-dramat är nästan det enda undantaget, där en större, aktuell samhällelig uppgift och betydelse tangeras.

Jyrkis spår om kopplingen till folkrörelser tror jag däremot på (se www.nordvux.net/object/18112/okaddelaktighetmattpakvalitet.htm). Jag beundrar både Attac-idén och dagens Martharörelse. De är för olika för att generaliseras kring, men de söker båda mer eller mindre framgångsrikt - och fördomsfritt - sin plats i dagens samhälle. Mitt hopp står till att det är en generations- och följaktligen en tidsfråga, innan rätta personer kommer på lämpliga poster i samhället. Ännu sitter det folk som propp i hålet när det skulle gälla att släppa till ett nytt tänkande (kanske Tuomioja är ett undantag?). Det här gäller både temat hållbar utveckling och mycket annat, som t.ex. utbildning och fritt bildningsarbete. För att vi ska bli en tillräckligt tydlig och stark aktör i samhället, tror jag också (se nedan) att det gäller för oss i Finland att komma till skott med helheten fri bildning. Vi måste kunna börja ta ut max genom effektivare och närmare samarbete och koordinering institut-institut, skolor-skolor och institut-skolor. Samtidigt som vi ska hitta samhällskopplingen. Om det då är med folkrörelser/medborgarorganisationer/föreningar, eller vad. Studiecentralens giv Föreningen i skolan och Föreningen i institutet är ett gott initiativ.

Bokcirklar då, som Petri ger exempel på? Skojigt nygammalt fenomen, såväl i gammaldags tappning (fysisk samling kring bok) som helt ny (webb-community). Men är de framtidstecken när det gäller fritt bildningsarbete? Nja, snarare tror jag att den här observationen, lika i och för sig också folkrörelsefenomenet, är ett tecken på att vi söker med de gamla glasögonen på näsan. Vi gillar att se sådant som liknar det gamla beprövade och som går hem hos folk idag. Inget fel i det, kanske. Men det viktigaste är nog att man i fenomenet i fråga kunde identifiera innovativa, framtidsorienterade och pedagogiskt fungerande mekanismer. Att man lär sig och utvecklas när man är med och att samhället utvecklas i en hållbar riktning!

Skolor, institut, bildning, folkbildning, folkeoplysning...

Jag grubblar en del över om det i Finland satsats på fel tåg, med "fri bildning" i ett och samma juridiska paket. Institut tycks ändå förbli institut, skola förblir skola.

I den nordiska kontexten (kom just från Helsingör...), som ju är vaggan vi ser tillbaka på, är det en sorts fortsatt stiltje för utvecklandet av de gemensamma tankegångarna. Danmark är Danmark, Norge är Norge, Sverige - ja hmm, och Finland, hmm. Att hitta de gemensamma definitionerna när det börjar röra sig på praktisk nivå eller i högre sfärer är mer eller mindre omöjligt.

Finlands interna tydlighet i språket är inte imponerande heller, stundtals tycker jag att det är bara Kronoby som implementerat tanken på fritt bildningsarbete, med institut och skola!

Projektet "Energi för framtiden"

Nu är det dags att gå vidare med planeringen av projektet "Energi för framtiden". En liten samling hölls och nu ska mera resurser anlitas, projektet förtydligas och finansieringsansökningar sammanställas. Målet ställs in på att få handlingarna klara inom april.

Handlar om... ett vägval i riktning mot hållbar utveckling. En satsning på information, idéer och inspiration gällande förnybar energi.

Konkret... restaurering av en vattenkvarn till ursprungligt skick, med möjlighet att utnyttja platsen för småskalig energiproduktion, i pedagogiskt syfte och som besöksmål. Närhet till folkhögskolans övriga utrymmen och verksamhet. Resning och installation av vindgenerator, installation av solenergiutrustning.

M.m.

Pengar för hållbar utveckling

Ett trevligt besked damp ner. Ett understöd från UBS för att arbeta vidare på konceptet "Hållbar utveckling som brand".

Nu gäller att vädra tankegångarna och ställa in siktet. Som ofta har det dels gått en viss tid sen ansökan, dels kommer en mindre summa än ansökt vilket gör att man tvingas tänka om när det gäller förverkligande och kanske konkret mål. Lite problematiskt, men förstås ändå positivt.

Om PD

Kom hem från ”tutorträff” i Lappfjärd och Kristinestad med synpunkter och önskemål gällande PD-utbildningen. Jag tror att mycket delas av flera, men försöker inte göra anspråk på att förstå allas behov utan talar i egen sak.

T.h. en presentation av det imponerande studiobygget vid Lappfjärds folkhögskola. Roligt att uppleva en miljö som präglas av lokal entusiasm och sakkunnighet, i kombination med vilja att satsa på fri bildning!

Deltagare, ledning och andra som anlitas för olika bitar, representerar tillsammans en försvarlig mängd erfarenhet från området. Jag upplever som den största behållningen att få möta andra och utbyta erfarenheter. Jag uppskattar tillfällen att diskutera utmaningar och problem och på så sätt kunna bli bättre på det som jag håller på med. Det här blir ”professional development”. Jag tycker ändå inte att bara egna erfarenheter och diskussion är nog, utan fyller gärna på med teoretisk fördjupning. Jag har heller inget emot att kontinuerligt dokumentera min process, sedan jag för egen del funnit ett naturligt sätt som inte är sten på börda när det gäller det dagliga värvet utan tvärtom passar in och stöder det.

Men sen… . Jag har egentligen ingen större drivkraft att gå någon utbildning! Jag irriteras av skolmässiga saker (studiepoäng, valfria, uppgifter, tutor) och om jag åläggs sådant som inte faller inom ramen för min ”professional development”. Jag skulle inte heller sakna ett uteblivet eventuellt slutintyg över en genomgången utbildning.

Jag borde därför kanske dra mina slutsatser och sluta. Men det vill jag inte göra, inte ännu åtminstone, om jag inte sparkas ut från kursen. Jag uppskattar kontakten till de övriga för mycket för det.

Jag tolkar den låga aktiviteten, både den egna som jag vet och de övrigas utgående från vad jag ser och hör, som en följd av brist på incitament att ”gå denna utbildning”.

Som jag ser det, åligger det oss deltagare att vara tydligare än hittills när det gäller att precisera egna utvecklingsmål och behov som kan ansluta till dem. Vi får inte vara bara passiva och kritiska. Vi borde analysera våra utvecklingsbehov och mål bättre, före och/eller under PD-processen, för att kunna välja vår egen väg under processen. Vi borde fortsätta att formulera och sätta igång att jobba på att för att uppnå målen. PD-ledningen borde sedan hitta formen för att sparra och bolla tillbaka, på en individuell bas.

Det har också att göra med ett kollektivt ansvar som jag tycker att vi faktiskt har. Ett ansvar att vara en gemensam utvecklingsresurs för det fria bildningsarbetet.

Jag tror att vi alla borde pressa oss mera för att hitta fram till en konstellation av individuella behov och mål, kollektivt ansvar och personlig aktivitet. I den konstellationen finns incitamentet.

Nya infall, intryck

I samband med Suomen Kansanopistoyhdistys styrelsemöte i Tammerfors dök några nya, trevliga idéer och inspirationsmoment upp. En behållning från själva styrelsemötet var upplysningen om att den s.k. Sivistysbarometri visar att behovet av bildning med betoning på etik, miljöfrågor och hållbar utveckling för närvarande håller i sig och ökar. Intressant, inspirerande och utmanande! Det måste ju också bli något annat än en "trend" om det ska vara hållbart.

Ett positivt intryck var den här kampanjen (där visserligen "miljonoptions-energileverantören" Fortum står bakom, men i alla fall): man uppmanar med stora gatskyltar (t.h.) att delta i ilmastotalkoot. Det är en frivilliginsats för klimatet, där man deltar genom att hålla temperaturen under +22 grader inne i huset. En ganska fyndig bildmanipulation, där huset är en brödrost som släpper ut en massa energi.

---

Det andra fanns i Helsingin Sanomat den 5.3 2008. En påminnelse till (oss) alla som slarvar med att kompostera, och en kul vink om hur en normalstor/större dagstidning kan vikas till en nedbrytbar påse för det nedbrytbara köksavfallet.

Hemkommen gjorde jag och vi ett tappert försök med ett par ark av samma nummer av tidningen. Det gav inte riktigt önskad utdelning... men idén var ju kul och det var roligt att den framförs på synlig plats i alla fall.

---

Läste också "trendmagasinet" Camino i tåget på hemvägen, det första till skolan prenumererade numret. Tidningen är tänkt som inspiration till en smart livsstil som bygger på intresse för miljö och hållbar utveckling.

En positiv men blandad känsla fick mig att sända ett email till redaktionen. Personligen önskar jag ett innehåll och en layout som kunde intressera den manliga delen av folket lite mera än vad jag tror att den nuvarande versionen gör.

Men kanske man strategiskt valt den här linjen? Det är kanske också så, att kvinnor har större förståelse för och förmåga att leva in sig i frågor om livsstilsförändringar? Och kanske de i så fall klarar av att påverka männen i detta? I så fall är det väl en riktig inriktning man valt, och magasinet skulle inte bli alls bättre av mera motorer, energiproduktion, uppvärmningsteknik och olja och sot på bilderna?