Äntligen!

Äntligen har det kommit något nytt! Läser i morgontidningen (som jag ofta kritiserar men nu får vara tacksam över för att de tar upp temat) att "Nerväxtrörelsen" startar i Finland. På sajterna www.degrowth.fi och på en facebooksida kan man se vad det handlar om.

Det handlar om att ifrågasätta ekonomisk tillväxt som enda norm för samhällsutveckling. Det är en internationell rörelse som nu spritt sig till Finland. Jag hoppas att den kan få ett bra fotfäste här och inte t.ex. få politisk slagsida åt något håll.

Hur håller man i arbetslivet?

Hemkommen från en vandring i Frankrike tillsammans med sexton arbetskamrater. Vi såg t.ex. den hisnande vackra vyn t.h. över byn Monistrol d'Allier i skinande sol och härlig värme. Vi såg också nästan ingenting när vi tidvis tog oss fram i fladdrande och läckande regnkåpor. Det blev några dagar med stor variation i terräng och klimat - men inte i humör, för det var på topp hela tiden!

Vi gick ett inledande avsnitt av den gamla pilgrimsvandringsleden till Santiago de Compostela i Spanien, med början i Le Puy-en-Velay i det franska centralmassivet (höglandet). Se t.ex. Jakobsleden eller Way of St James. Resan inleddes omedelbart efter den traditionella årsavslutningen. Den gav möjlighet till frigörande samvaro och välgörande reflektion, i kombination med fysisk ansträngning och skön vila.

Det fanns tid att umgås, men det fanns knappt något utrymme eller behov att diskutera arbete. Vi hade i stället ett tema för dagen. Temat gavs i form av ett enda ord, som var lätt att bära med sig och personligen fundera över eller vid behov prata lite kring.

Idealisk fortbildning

Att resa på detta sätt kan fungera mycket bra som gemensam personalfortbildning:

• att resa tillsammans blir teambuilding
• att vandra blir friluftspedagogik
• att vistas i Frankrike blir språk och kultur
• att gå en pilgrimsvandringsled blir värdegrund och människosyn

Transporter och boende bekostades av arbetsgivaren, via projektmedel. En biljett Helsingfors-Lyon tur-retur gick lös på 136 € vilket inte är speciellt dyrt. Vi övernattade på "pilgrimshärbärgen" och hostel.

Ingen idealbild

Vi har en personal bestående av olika grupperingar i avseende på t.ex. fackområde, ålder. Vår egen allmänna bedömning är ändå att samhörigheten och stämningen är ganska god. Det förekommer mycket rundabordsdiskuterande och glatt skämtande. Könsfördelningen är jämn.

Men jag vill inte idealisera bilden. Medelåldern segar sig uppåt. I kombination med långvarig anställning, hög motivation och ansvarskänsla - som ju i sig är positiva faktorer - är risken för utbränning stor. Den är inte ens bara en risk, den är också redan ett faktum, tyvärr.

Utmaningen är att hitta en balans

Skillnaden och jämvikten mellan ansträngning och vila, mellan inspiration och leda, mellan motivation och utbränning kan vara hårfin. Den är helt avgörande för människan, individen och den är avgörande i en arbetsgemenskap och för en organisation.

Jag tror att vår organisation är speciellt utsatt i den här frågan. Den tänjer mycket på gränserna och "frihet under ansvar" är en devis som kanske inte ofta uttalas men som i högsta grad gäller. Den samlar omkring sig eldsjälar som riskerar att fatta eld rejält och brinna ut. Då behövs också satsningar som utgår från en uppriktig vilja att ge utrymme för hela människan och det sociala sammanhanget.

Huvudduk?

Vad är det med hijab som gör att det är så komplicerat? Varför reagerar man, i olika läger, så starkt på att kvinnor bär huvudduk?

Den syrisk-norska kolumnisten Sara Azmeh Rasmussen brände sin huvudduk offentligt under internationella kvinnodagen 2009, i protest mot den könsdiskriminering som hon anser att det muslimska plagget förmedlar (Wikipedia). Hon rönte både uppskattning och bemöttes med snöbollar, hon har också blivit hotad.

I Frankrike är det för närvarande en stor fråga som engagerar bl.a. presidenten, huruvida det är emot konstitutionen att förbjuda offentligt användande av burka, den heltäckande kvinnliga klädseln.

Vad är hijab?

Hijab är i vidare bemärkelse regler för återhållsam klädsel inom islam, i snävare bemärkelse användning av ett plagg som täcker hår och axlar. Det mest heltäckande uttrycket för hijab är burka, som täcker i princip allt. Däremellan finns också niqab.

Vad är det svåra?

I Frankrike diskuterar man alltså burka , det plagg som täcker allt från topp till tå.

Jag försöker nu föreställa mig som den infödda franska medborgaren med ursprung och härstamning i den europeiska kulturen, som modell för vem som helst av oss i västerlandet. Jag reagerar på en kvinna som kommer emot, dold i tyger så att ingenting av henne syns. Jag tror att reaktionen utgår från en känsla av intrång och orättvisa. Någon eller något kommer för nära inpå och sätter regler som påverkar också mitt sociala liv. Jag bemästrar inte längre situationen, jag tvingas acceptera samlevnad nära människor i ett system som jag inte rår på.

Det värsta är att systemet i mina (nu menar jag alltså den fiktiva medelvästerlänningens) ögon känns totalitärt, mot mig. Där finns en likhet med situationen då människan jag möter på gatan är en soldat iklädd en arméuniform - tillhörande det egna landet eller i värsta fall en främmande makt! Jag tror att i mötet med en burka, när det sker i "fel" omgivning, kan finnas samma känsla av skräckblandad uppgivenhet och rädsla, ibland också förnedring, som inför en soldat tillhörande en makt som man inte rår på.

Jag förstår motståndet mot i synnerhet burka i den europeiska kulturverkligheten.

Underbart är kort

Våren är nu. Bara nu, inte sen.

Jag ser på det ljusgröna som nästan inte syns ännu. Om ett ögonblick är det inte mera. Jag överväldigas av ljuset, känner värmen. Marken är mjuk men ännu kall. Innan jag hinner reagera, kommer det här ögonblicket att övergå i ett "är inte längre, var nyss, vart tog det vägen". Sommaren kommer att vara det som är. Värmen blir sommarvärme. Ljuset och färgerna kommer inte längre att höra våren till, de kommer att vara ljus och färger som börjar signalera om höst.

Jag lyssnar till lövsångaren, en "vän vän" på vår gård.

Jag kommer ihåg Povel Ramel. År 1956 skrev han "Underbart är kort".

Vi är i krig!

- Tässä on ollut kysymyksessä viime päivinä ja erityisesti tänään taistelu kansanvallan ja markkinavoimien välillä!

En strid mellan folkväldet och marknadskrafterna. Så här beskriver Finlands finansminister Jyrki Katainen den kamp som pågått de senaste dagarna och veckorna, kampen för att enas kring ett sätt att rädda Greklands och andra europeiska länders ekonomi. Uttalandet liksom händelserna i övrigt förtjänar fortsättningsvis att diskuteras och kommenteras, t.o.m. på en PD-blogg.

Först pengarna. Finlands akuta andel t.ex., den är ca 1,5 miljarder euro. Det blir ca 300 euro per finländare, mera förstås om man räknar bara med de vuxna som i verkligheten kan betala. Hela Finlands andel är 8,14 miljarder eur0, det betyder ca 1600 euro per varenda finländare. Båda summorna är en stor peng för många. Vår finansminister säger visserligen att vi inte kommer att behöva betala pengarna. Vi lär inte ha behövt betala nånting år 2008 heller, när riksdagen lovade en 50 miljarders garanti till våra banker. Det lär ha räckt med att lova. Nåja, framtiden får utvisa hur det blir.

Sen det här kriget. Det är bara att konstatera att det är så här som sofistikerade krig förs idag. Utan vapenskrammel, utan blod, svett och tårar. Så här gör världens mäktiga upp om makten - den ekonomiska makten. Nåja, de allra mäktigaste är väl inte våra folkvalda politiker utan privatekonomins stora doldisaktörer. Men eftersom vi är många till antalet i de nationella härerna (väljare, skattebetalare = trogna soldater) har politikerna ju också ganska stor makt.

Så det här med solidaritet. Vissa politiker utnyttjar det populistiskt smarta draget med att "vi ska inte betala för Greklands 40-50-åriga pensionärer". Det fungerar bra, då behöver man inte vara solidarisk. Å andra sidan kan de också säga att nu gäller det att vara solidarisk för det handlar i förlängningen om hela den europeiska ekonomin och kanske mera. Om det sen är solidaritet kan ju diskuteras, då det handlar om att reagera bara när man själv är hotad. För egen del vill jag säga att politik handlar om solidaritet. Nu gäller det ekonomisk politik och god ekonomi är ofta en förutsättning för att kunna handla solidariskt på andra områden.

Det som mest förvånar mig är hur den här politiken bedrivs, hur det här kriget förs. Vår finansminister är nu nöjd och säger sig våga påstå att folkväldet tar ett strupgrepp om motståndaren, marknadskrafterna. Men som soldat i hans armé skulle jag nog ha velat bli lite tidigare och bättre informerad om vad som är på gång. Nu ska jag över en natt vara beredd och börja förbereda mig på den framryckning som han har lovat att ska ske. Procedurerna får mig nog att befara att våra härförare inte riktigt har kontroll på läget. Skulle det sägas i brandtermer, ser det nog mera ut som att man springer och släcker små eldhärdar utan att ha en uppfattning om hela skogsbrandens storlek. Vår solidaritet förtjänar bättre information.