Finalmente libero!

Free at last! För en fri man i ett fritt land är det bara den ultimata friheten på två hjul som mera finns att uppnå. Nu blev det den italienska varianten, en 250 kubikars Vespa GTSie. Enkel och mysig att glida fram på, för en eller två.

Något slags power finns där ju också, det är ju ändå en MC och ingen moppe detta... och en "riktig" motorcklist vinkade till hälsning på Öjavägen, så nu är man accepterad bland hårdingarna också.

Sol, värme och torr asfalt i kombination med ett litet kraftpaket i nätt och praktisk förpackning. Hur gött som helst. Den friskaste luften, det grönaste gräset och den klaraste sjön finns inom räckhåll hela tiden. Det pirrar i kroppen bara av att plocka fram de rätta kläderna!

Och trots att det handlar om mestadels onödig körning (fast vad är det som är onödigt här i livet?), så känns full tank för 10 € och en förbrukning på någon ynka liter per hundra ju nästan ekologiskt rätt!

Att inte lita på sig själv

Michael Madsen har gjort en dokumentärfilm om det djupa hålet på kärnkraftverkets tomt i Eurajoki. Hålet som ska fyllas med högaktivt kärnavfall och sedan proppas igen. Filmen heter Into Eternity och är en stilig presentation av ett komplext problem. På finska heter gropen (och filmen) Onkalo, som betyder hålighet.

Hålet kallas "vårt mest bestående arv till eftervärlden". Man räknar med ett tidsperspektiv på 100.000 år innan faran är över. Och mot bakgrunden av dagens statistiska och geologiska kunskaper är det förstås osannolikt att något otrevligt skulle hända innan dess. Ingen kan garantera att det är omöjligt att något otrevligt skulle hända, men många kan garantera att det är osannolikt.

När man är rädd uppstår en flyktreaktion. När det uppstår ett problem är det naturligt att man vill komma bort från det. Så här gör man när man inte litar på sig själv, när man känner att man inte kan hantera problemet. "Vårt mest bestående arv till eftervärlden", gropen i Eurajoki, är samma sak på ett annat sätt: vi placerar det obehagliga så långt bort från oss själva som möjligt och försöker att inte tänka på det.

Kärnkraftsindustrin är sofistikerad, men avfallshanteringen är primitiv.

Det skulle kännas bättre om man på hög nivå åtminstone fick till ett tungt principbeslut om att det verkligen ska satsas på energiformer som människan kan hantera fullt ut. Allt det redan producerade högaktiva avfallet kommer vi inte mera ifrån, men det enda som skulle kunna återställa en sund, kollektiv självkänsla skulle vara beslutet att åtminstone börja försöka komma på rätt spår.

Het debatt? Nåja...

Små saker kommer nuförtiden fram i stort format. Den demonstration mot obligatorisk skolsvenska i Finland som ordnades i går utanför riksdagshuset var en liten grej. Men i finlandssvenska medier verkar den fort ganska stor. Och för dem (motståndare mot skolsvenska) som kommit dit med de bussar som erbjudits av Finskhetsförbundet är det säkert en stor sak.

Systemet med öppen (offentlig) information förändras som bäst och vi vet inte ännu vart utvecklingen leder. Från att ha varit mer eller mindre kontrollerat och toppstyrt, också i demokratiska länder, ges det via internet allt mera utrymme för fritt uttryckta åsikter av alla de slag. De här åsikterna plockas sedan upp av allmänheten och enskilda människor allt snabbare, utan sortering och moderering.

Frågan är inte om systemet borde kontrolleras hårdare, för undvikande av uttryck som helt enkelt "slår över". Den tiden är förbi och det kommer ändå inte att vara möjligt. Frågan gäller i stället hur moget vi som mottagare av fri information lyckas bedöma (förhoppningsvis utgående från en sund värdebas) vad som är rätt och fel, vettigt och sanslöst - och hur ledare och politiker lyckas fungera i relation till den ökade öppenheten.

Jag hoppas att den unga generationen, som slukar maximalt av informationsflödet i princip utan kontroll, har den värdebas som behövs för att kunna sortera vettigt från sanslöst, smått från stort.

Betong!

Betong är väl något av det häftigaste människan har uppfunnit. Armera med järn, blanda, häll ut och det blir hårt som bara den.

Häftigt, fast ganska primitivt. Därför har det varit ganska intressant att iaktta att det är det primitiva som gäller när det handlar om något så sofistikerat som att hantera kärnkraft!

Hur bygger man ett kärnkraftverk?

Jo, först gräver man undan och sätter MASSIVT MED BETONG under alltihop. Man sätter så mycket att det t.o.m. ska förhindra en härdsmälta, alltså att hela processen skulle skena iväg så att den ofantliga energin bara skulle börja äta sig neråt och förorena grundvatten och mark. Reagera med vattnet, explodera, Kinasyndromet...

Sen bygger man då själva kraftverket med MASSOR MED BETONG över och runtom hela anläggningen. Det här ska liksom garantera att vad som än händer - som jordbävning t.ex. - så ska man inte behöva befatta sig med det otrevliga som händer där inne, om något skulle hända alltså.

Till och med när avfallet ska långtidsgömmas ner i Finlands tjocka urberg finns betongen med i bilden.

Jag beundrar människans innovationsförmåga, som kommer till uttryck t.ex. i att hon klurat ut hur man tar energi ur atomkärnor. Men jag är bekymrad över hennes oförmåga att kontrollera det hon hittat på. Jag ser KÄRNKRAFTSINDUSTRINS TILLTRO TILL BETONG som ett tecken på människans naiva inställning till sin egen förmåga. Den visar att kärnkraft är mer än vad människan tryggt klarar av.

Och vad gör man när det visar sig att inte ens betongen håller, när det går riktigt på tok? Jo, ett seriöst alternativ är att ösa mera på!

Kompetent utan diplom!

"No diploma, no training, no qualifications - just a great deal of nerve!" I sin mest hopplösa stund vräker en stammande kung George VI den vassaste kritik han bara kommer på över sin talpedagog. För att till sist ändå ta reson och med den formellt outbildade Lionel Logues hjälp klara av sina stora tal till nationen under andra världskriget.

Det handlar om filmen The King's Speech. Se den, om du inte gjort det ännu! Manuskriptet bygger på en bok som Lionel Logues sonson Mark skrev om sin farfars relation till kung George VI, boken kom ut 2010.

Kan det sägas klarare? Här framgår med största möjliga tydlighet att det inte är diplomen eller examina som är poängen när det gäller verklig kompetens!

Så här beskriver Logue de erfarenheter som i tiden var så avgörande för honom att han nu tror sig kunna hjälpa en svårt stammande kung: "When the Great War came, our boys were pouring back from the front, shell-shocked and unable to speak and somebody said, “Lionel, you’re very good at all this speech stuff. Do you think you could possibly help these poor buggers”. I did muscle therapy, exercise, relaxation, but I knew I had to go deeper. Those poor young blokes had cried out in fear, and no-one was listening to them. My job was to give them faith in their voice and let them know that a friend was listening. That must ring a few bells with you, Bertie." (kung George VI hette ursprungligen Albert och kallades privat för Bertie)

Läs f.ö. också på Diana Websters blogg (engelskalärare som bott i Finland sedan 1952) den fina berättelsen om när hon som 9-åring lyssnade till kungens tal i verkligheten (under rubriken The King's Speech).