Vi mot dem

Det är fascinerande - och lite skrämmande - hur mycket en ishockeypuck kan betyda. Hur den slås, hur den lyfts och snurras, vem som gör det och vart den studsar...

Jag hör till dem som skriker högt och bär mig åt i stundens hetta, när det blir mål för laget som jag hejar på. Jag är glad med alla dem som gläder sig över ett fint spel och en rättvis seger. Och jag förundras över att 30.000, 50.000 och nu senast 100.000 människor (i Helsingfors centrum) kan fås att jubla i kör över hur den lilla gummibiten förts fram på isen.

Samtidigt finns där ett uns av fasa över något obestämbart. Tänk att människor i hundratusental över vårt land, kanske i miljoner, i samma sekund reagerar och agerar! Man gör det "med ryggmärgen", känslomässigt, inför något som man upplever som starkt positivt.

Det har kommit kritik kring att nationalistiska och rasistiska krafter utnyttjat situationen för sina syften. Människor med invandrarbakgrund har känt sig hotade. Då är det inte långt ifrån att man tänker på vad som hände vid de tyska nationalsocialisternas gigantiska manifestationer och massmöten på 1930-talet.

Finns det en likhet mellan 1930-talets massmöten i hetsig vi mot dem-anda och de gångna dagarnas vi mot dem-ställning? Jag tror att det finns, men jag hoppas att i den mån det finns något motsvarande nu, så är det högst tillfälligt och övergående. Det finns säkert ändå så mycket sunt positivt i detta också, sådant som är värt att bygga vidare på.

Att vara en länk

Det kändes som en ära att få vara en länk i kedjan, när jag förde in uppehållstillståndsansökningarna för familjen som hotas av utvisning. Mer eller mindre av en slump blev jag anlitad i processen, genom kontakt med sådana som varit engagerade på riktigt. Jag hjälpte till en stund med att fylla i papper, scanna och maila. Sen körde jag till polishuset och var med och såg att pappren togs emot. Allt kändes mycket bra och lite högtidligt. Det var en heder.

Familjen har inte fötts under lika lyckliga stjärnor som jag. De tillhör en folkgrupp på en plats på vår jord, där de är lägst i rang och hårt förföljda. Ett rådande krigstillstånd har förvärrat deras situation ytterligare. Sönerna hotas av tvångsrekrytering till att agera levande sköldar framför den makthavande gruppens armé. De kan inte återvända till sitt land. Deras enda fungerande kontaktperson är en släkting som tagit sin tilllykt till ett slumområde utanför huvudstaden.

Den här familjen har väntat här i två och ett halvt år på besked om de får stanna. Barnen har gått i skola, fått betyg. Nu sitter de alla häktade, eftersom de hotas av avvisning. Finland tar samtidigt emot ett bestämt antal s.k. kvotflyktingar. Två dagar innan jag förde in de här pappren, anlände en sådan grupp accepterade flyktingar hit till samma del av vårt land, från samma by och av samma folkgrupp som den här familjen.

Människor som engagerar sig livligt i sådana här öden brukar ofta hos oss kritiseras som naiva. Jag känner stolthet över att ha fått vara en länk i kedjan, med en liten insats för att den här familjen inte skulle utvisas mot dödshot i sitt hemland.

Finalmente libero!

Free at last! För en fri man i ett fritt land är det bara den ultimata friheten på två hjul som mera finns att uppnå. Nu blev det den italienska varianten, en 250 kubikars Vespa GTSie. Enkel och mysig att glida fram på, för en eller två.

Något slags power finns där ju också, det är ju ändå en MC och ingen moppe detta... och en "riktig" motorcklist vinkade till hälsning på Öjavägen, så nu är man accepterad bland hårdingarna också.

Sol, värme och torr asfalt i kombination med ett litet kraftpaket i nätt och praktisk förpackning. Hur gött som helst. Den friskaste luften, det grönaste gräset och den klaraste sjön finns inom räckhåll hela tiden. Det pirrar i kroppen bara av att plocka fram de rätta kläderna!

Och trots att det handlar om mestadels onödig körning (fast vad är det som är onödigt här i livet?), så känns full tank för 10 € och en förbrukning på någon ynka liter per hundra ju nästan ekologiskt rätt!

Att inte lita på sig själv

Michael Madsen har gjort en dokumentärfilm om det djupa hålet på kärnkraftverkets tomt i Eurajoki. Hålet som ska fyllas med högaktivt kärnavfall och sedan proppas igen. Filmen heter Into Eternity och är en stilig presentation av ett komplext problem. På finska heter gropen (och filmen) Onkalo, som betyder hålighet.

Hålet kallas "vårt mest bestående arv till eftervärlden". Man räknar med ett tidsperspektiv på 100.000 år innan faran är över. Och mot bakgrunden av dagens statistiska och geologiska kunskaper är det förstås osannolikt att något otrevligt skulle hända innan dess. Ingen kan garantera att det är omöjligt att något otrevligt skulle hända, men många kan garantera att det är osannolikt.

När man är rädd uppstår en flyktreaktion. När det uppstår ett problem är det naturligt att man vill komma bort från det. Så här gör man när man inte litar på sig själv, när man känner att man inte kan hantera problemet. "Vårt mest bestående arv till eftervärlden", gropen i Eurajoki, är samma sak på ett annat sätt: vi placerar det obehagliga så långt bort från oss själva som möjligt och försöker att inte tänka på det.

Kärnkraftsindustrin är sofistikerad, men avfallshanteringen är primitiv.

Det skulle kännas bättre om man på hög nivå åtminstone fick till ett tungt principbeslut om att det verkligen ska satsas på energiformer som människan kan hantera fullt ut. Allt det redan producerade högaktiva avfallet kommer vi inte mera ifrån, men det enda som skulle kunna återställa en sund, kollektiv självkänsla skulle vara beslutet att åtminstone börja försöka komma på rätt spår.

Het debatt? Nåja...

Små saker kommer nuförtiden fram i stort format. Den demonstration mot obligatorisk skolsvenska i Finland som ordnades i går utanför riksdagshuset var en liten grej. Men i finlandssvenska medier verkar den fort ganska stor. Och för dem (motståndare mot skolsvenska) som kommit dit med de bussar som erbjudits av Finskhetsförbundet är det säkert en stor sak.

Systemet med öppen (offentlig) information förändras som bäst och vi vet inte ännu vart utvecklingen leder. Från att ha varit mer eller mindre kontrollerat och toppstyrt, också i demokratiska länder, ges det via internet allt mera utrymme för fritt uttryckta åsikter av alla de slag. De här åsikterna plockas sedan upp av allmänheten och enskilda människor allt snabbare, utan sortering och moderering.

Frågan är inte om systemet borde kontrolleras hårdare, för undvikande av uttryck som helt enkelt "slår över". Den tiden är förbi och det kommer ändå inte att vara möjligt. Frågan gäller i stället hur moget vi som mottagare av fri information lyckas bedöma (förhoppningsvis utgående från en sund värdebas) vad som är rätt och fel, vettigt och sanslöst - och hur ledare och politiker lyckas fungera i relation till den ökade öppenheten.

Jag hoppas att den unga generationen, som slukar maximalt av informationsflödet i princip utan kontroll, har den värdebas som behövs för att kunna sortera vettigt från sanslöst, smått från stort.