Dags

Strax dags. Vandringen på den fransk-spanska stigen fortsätter. Den här gången i ett mindre, två personers sällskap.

Dags att lossa förtöjningen till det dagliga ramverket av hem, jobb, rutiner.

Dags för jämna, dagslånga fysiska ansträngningar. Uppför, nerför, slätt. Berg, skog, fält.

Dags för ständigt nya, oväntade intryck från obekanta miljöer och inte minst främmande människor från andra kulturer och vardagsverkligheter.

Dags att sova enkelt, i salar tillsammans med andra trötta och snarkande vandrare. Lyckliga vandrare.

Andhra världar

Han är 40 år och kom till Kronoby häromdagen, från regionen Andhra Pradesh i södra Indien. Regionen är en av Indiens 28 delstater och har 85 miljoner invånare...

Han ska stanna i ett år, inom ramen för ett utbytesprogram för volontärer. Han ska jobba frivilligt, för 85 € per månad i fickpengar. Han vill lära sig nya saker och utvecklas som person. Där hemma finns hustrun och den trettonåriga dottern, hon med ett namn som betyder "vackra ögon".

Första vardagen hjälpte jag honom att öppna ett bankkonto. När det var klart undrade jag om han har med sig några kontanter som han vill sätta in på kontot. Ur fickan halade han fram tre sedlar av lägre valör, funderade ett ögonblick och valde att deponera två av dem.

Till sist frågade damen som expedierat oss i banken om det är något mer han undrar över. Han hade en fråga: - Vilket är det bästa sättet att sända pengar till Indien?

Följande dag åkte vi in till stan. Han ville besöka en second hand-affär för att se om han kunde hitta något långärmat plagg inför vintern.

Vaddå krympande årskullar?

Bilden som hör ihop med smeden (smidesläraren) Kay Vikström får symbolisera ordspråket som talar om att "smida medan järnet är varmt".

Kronoby folkhögskola har överfullt på alla linjer. Samtidigt som det talas om krympande årskullar, väller här in folk i alla åldrar och tillbyggnadsbehoven är akuta. Hvad är det?

Det kan vara så här, och det heter i så fall flexibilitet: folkhögskolorna var en gång ungdomsskolor utan regelrätt konkurrens. De folkhögskolor som inte varit flexibla nog att forma om sig efter behov i tiden, hoppas fortfarande för mycket på att unga helårsstuderande ska välja ett mellanår efter grundskolan eller studenten. Så borde många av de unga göra, men nu är de färre än normalt. Flera än normalt tas därför direkt in till andra, examensinriktade utbildningar. I det läget ska man i tid se om sitt hus och inrätta sig efter nya gruppers behov. Det handlar inte om det andra ordspråket "vända kappan efter vinden", utan det handlar om att vara flexibel och se var den fria bildningen bäst kan tjäna samhällets behov.

För oss handlar det om 1) äldre, 2) invandrare, 3) unga med speciella lärstilar. Också om 4) friluftsliv i olika former, både professionellt och fritidsbetonat. Sen är det inte illa heller att driva medborgarinstitut i samma hus, med samma krafter. På så sätt maximeras också kortkursutbytet med olika grupper i den närmaste omgivningen.

Om framtiden

Jag har läst två artiklar i Hbl. Den ena handlar om en finländsk uppfinning, en robot som effektivt sorterar avfall vid ett rullband. Roboten Arnold kostar en miljon euro. Affärsutvecklingsprognosen är god, man tror på den globala marknaden. Arnold ses som ett framtidshopp för företaget och för Finlands industri.  

Den andra handlar om ekonomie doktor Timo Järvensivu, 38 år och forskningschef vid Aalto-universitetet. Han är aktiv i nätverket Degrowth Finland. Han förstår sig alltså på ekonomiska system, men tror inte på en tillväxt som innebär överskuldsättning mot miljön.  

- Finanskrisen visar hur nationalekonomin är ute och cyklar, säger Timo Järvensivu. Man tänker först lösa de ekonomiska problemen och sedan ta itu med de ekologiska och sociala aspekterna. Vad än nationalekonomerna säger om den potentiellt oändliga tillväxten, så kan överskuldsättningen mot miljön inte bara öka. Ekonomiska system är uppfunna av människan och kan manipuleras, men så är det inte med miljön och naturresurserna.  

Timo Järvensivu framför en intressant tanke: en framtidsriksdag. Vid sidan av den vanliga parlamentarismen, som är alltför kortsiktig, skulle framtidsriksdagen ta ställning i frågor som har betydelse på lång sikt. De två riksdagarna skulle arbeta oberoende av varandra, men framtidsriksdagens lagstiftning skulle binda den andra riksdagen.  

De två artiklarna knyter ihop problemet. Visst är det fascinerande med tanke på framtiden att ett finländskt företag kan ta utveckla en sopsorterande robot för den globala marknaden, för en miljon... men ska vårt framtida samhälle bara acceptera ekonomisk tillväxt och mera sopor? Kanske det finns utveckling och välfärd också på annat sätt? Timo Järvensivu anser att välfärd trots allt handlar om människor och arbetande händer.

Går svenskan under?

Ska man vara orolig för att svenskan går under i Finland?

För egen del känner jag närmast olust och leda över att se slarv och nonchalans gällande svenska språket, från språkmajoritetens sida. Slarv som kan bero på att det helt enkelt inte fanns någon involverad som kunde svenska på riktigt. Olusten infinner sig också i kontakten med myndigheter. När det ska sparas in överallt, reduceras antalet genuint svenskakunniga till ett minimum, om ens det. Det är olustigt att få mindre och sämre betjäning på sitt eget språk än på majoritetsspråket.

Fast ibland blir det ju roligt. Skylten på bilden är en sann historia, från ingången till en s.k. tvåspråkig hälsocentral. Och det var ändå en specialbeställd, professionellt tillverkad skylt.

Men för att försöka svara på frågan: ett språk går ju inte under! Människor som talar det kan minska i antal, eller av andra orsaker sluta att tala det. Men språket tar inte bara slut! Och nånstans i det svenskaste av Österbotten, svenskare än Sverige, kommer nog för den delen aldrig att finnas något hot...

Jag tror att det som nu kan upplevas som hot, försämring eller nedgång mest har att göra med allmänna förändringar i samhället. Sparkrav gör att tjänster dras in eller produceras på andra sätt. Internet och det digitala informationssamhället gör att vi agerar alltmer annorlunda än på en tid när cementen i bygget bestod av svenska kommuner, svenska föreningar, svenska sammankomster, svenska böcker och svenska tidningar. Ännu finns det fonder med "finlandssvenska pengar", men de kommer inte att garantera att gamla strukturer består.

När vi väl lär oss att leva i det nya samhället - och inte hukar med vårt modersmål i det dagliga livet - då finns det nog en framtid för finlandssvenskan också.