Dödsskjutning är här

Åtminstone i Malmö har man nu bestämt sig. Skolskjutningar är en del av livet i skolan.

Det ofattbara är inte omöjligt och nu ska man vara förberedd när det sker. Alla skolbarn ska tränas i hur man beter sig när det händer.

Man har en ny teknik. Man ska inte utrymma skolan, det är inte som vid en eldsvåda. Nu ska man tänka tvärtom: man ska "inrymma" skolan. Om någon skjuter ska eleverna stängas in i klassrummen så fort som möjligt. Man vill undvika att barn rusar omkring i korridorerna och faller offer för en gärningsman. Man ska blockera dörrar, lägga sig på golvet och vänta.

Ett skolkomplex i Malmö, med enheter från förskola till högskola, var i veckan stängt "på grund av vapenfynd". En del skolor har redan övat under 2012, målsättningen är att alla under 2013 ska öva och skapa nya rutiner.

Är detta det enda vårt samhälle klarar av idag? Att formulera ett utrymme för dödsskjutningar i skolan, genom att rigga upp åtgärdspaket kring de fasansfulla scenarierna? Var är analysen kring orsakerna? Var är de tunga, förebyggande satsningarna? 

De flesta skor är till för att gå med.

Det finns yrken där man står mycket stilla. Därför finns det också skor som är specialdesignade för att stå stilla med. Men människan lämpar sig nog bättre för att gå. Med eller utan skodon på fötterna.

Skon på bilden hittades i Armenien. Den är 5500 år gammal.

Jag förbereder mig för en längre vandring. Den ska ta en månad. Jag plockar igen fram de där några, viktiga sakerna som behövs för att leva livet på vandringen. Eller, jag försöker snarast lägga åt sidan det som jag gott kan vara utan. Det är så lite som behövs i det enkla livet. Ett liv som går ut på att ta sig framåt, ta emot intryck från nya omgivningar, känna naturen och sin plats i den, utbyta tankar med människor man kan träffa, kanske hjälpa någon på vägen, dricka och äta så att kroppen får sitt, sova tillräckligt inför en ny dag. En dag i gången, en bit i gången.

Allt börjar från skorna. De är min kontakt med marken som jag går på, marken som jag samarbetar med. Jag måste ha skor som min kropp vet att kan ta mig hur långt som helst. Jag tror inte att det krävs exklusivt fina kängor, man kan nog ta sig framåt på alla slags skodon. Men fötterna, skorna och underlaget kräver sin uppmärksamhet. Nya skor ska gås in, tills det finns en kanal mellan sinnet och marken.

Att gå är att leva.

Det var kanske symboliskt att det hittades bara en sko där i Armenien. Det passar ihop med ett talesätt: "om du står med båda fötterna på jorden står du stilla". Skon kan ha tillhört en person som var så rörlig att den andra blev kvar någonstans.

Tillväxt. Basta?

Tillsammans med vår ekonomiska rådgivare förde vi en diskussion om ekonomi och om den fortsatta utvecklingen av verksamheten. Vi kunde inte undgå frågan om tillväxt.

Jag återkallade i minnet en styrelsediskussion för många år sedan. Verksamheten hade då fyrdubblats, sedan en tidigare kris när allt höll på att läggas ner. Styrelsen fick då frågan: "Tycker ni det är bra nu, eller ska vi arbeta för en fortsatt tillväxt?" En av de tongivande medlemmarna tog då till orda: "Nej hörni, nu börjar det vara bra, jag anser att vi ska stanna här!"

Sedan det tillfället och fram till idag har verksamhetsvolymen ändå ytterligare femdubblats!!

Vår rådgivare är bekant med verksamheten och dess natur, liksom också ägarnas situation och problematik. Det är ingen aggressiv konkurrensmentalitet som anger tonen. Synsättet är ändå sådant att "inte tillväxt" betyder stagnation. Sådant är vårt ekonomiska system, sådan är vår värld.

Det är en konstig värld vi lever i. Ingen vet vart vi är på väg, men alla verkar känna på sig att det måste köras fort, fortare. Stort, större.

Ok, ekonomen ser på sina mätare och jag ser på mina utmaningar. Själv tänker jag ändå hellre utveckling. Det skulle vara "inte utveckling" som innebär stagnation hellre än "inte tillväxt". Vår värld är inte så bra, eller vi människor så bra i vårt sätt att fungera, att det inte kan bli bättre. Och vi är alltid små innerst inne.

Olof den smarte

Jag klippte den här biten ur dokumentären om Olof Palme. Han var smart som få. Det är som om han skulle ha anat att jag kan komma att missbruka det han säger för mina egna syften, när han sitter där och berättar om hur han liftade 40.000 km i USA...

Han förklarar varför han som ung student på 1950-talet valde att resa runt i tre månader och sen åka hem till Sverige, i stället för att ta emot ett stipendium till Harvard för fyra år. Se hur han väger med handen, när han säger: "att sitta där på barerna (i de fattiga sydstaterna) och tala med människorna om deras problem, det är lika värdefullt som en teoretisk utbildning!" 

Ok, utbildning kan kanske inte ordnas hur som helst och var som helst. Men det var Olof Palme som sade det där. En tung "tribute" till fri bildning och LHS - livets hårda skola!

Finlandistan

Vi samlades för att uppmärksamma Finlands självständighetsdag. Jag fick ackompanjera en violinist som spelade Finlandia-hymnen av Jean Sibelius.

Han är kurd. Han bor i Finland och talar svenska. Han har inget eget, kurdiskt land. Hans folk består av över 37 miljoner människor, men de bor utspridda i sex olika länder i en orolig region. Tre miljoner av dem har flytt till andra delar av världen. Kurdistan är en nation, kurderna har nämligen ett eget språk, en gemensam historia och en gemensam kultur. Men de har ingen stat, de har ingen självständig rätt att leva på en bestämd plats.

Finland är en lilleputt i jämförelse med Kurdistan. Jag försöker, men har har svårt föreställa mig hur mitt liv skulle vara om vår nation skulle sakna rätt att existera. Om jag var finländare och upplevde mig leva i Finlandistan, men egentligen bodde i Ryssland, Norge, Sverige eller Estland.

Efteråt tackade jag honom och sade: "kanske du en dag får spela på Kurdistans självständighetsfest".