Något om folkrörelser och fritt bildningsarbete. Text med anledning av Professional Development-träff i Vasa, 16-17 april 2008.Logon beskriver det som det var tänkt att handla om. En rörelse som skulle verka för en liten procentandel skatt på globala penningtransaktioner, till förmån för folket (namnet kommer från "Association pour la taxation des transactions pour l'aide aux citoyens"). Det är nu tio år sedan rörelsen grundades. Man efterlyste en rörelse som kunde ifrågasätta "den enda vägens politik" och mobilisera människor för alternativa lösningar, när Ignacio Ramonet skrev sin artikel i den franska tidskriften Le Monde Diplomatique.
I vår kultur uppfattar vi antagligen namnet för aggressivt, våldsamt och "anti" för att idén ska kunna vinna gehör i någon större skala. Det placeras kanske i samma fack som Smash ASEM-oroligheterna i Helsingfors, där systemkritik och ordningsnit drabbade samman. Erkki Tuomioja, som ny-gammal-evig vänsterpolitiker, är väl den enda i det etablerade Finland som visat tydlig uppskattning för Attac-idén. Synd. Det som logon visar - det globala perspektivet och den centrala procentidén - har inte fått komma fram.
Hur är det med fria bildningen då? Får vi till nån attack?
När jag läst intervjuerna med de nya folkhögskolerektorerna i tidningen Kansanopisto, deppar jag en stund på grund av avsaknaden av udd i visionerna (http://www.kansanopistot.fi/kansanopistolehti/arkisto/2007_05/2007_05_lehti.pdf). Visserligen har jag all orsak att personligen akta mig för att ta till en bitter underton, från en "som varit så länge med". Men nog är det mycket skåpmat man laddar fram! Jari Valtaris sakligt stillsamma hänvisning till Jokela-dramat är nästan det enda undantaget, där en större, aktuell samhällelig uppgift och betydelse tangeras.
Jyrkis spår om kopplingen till folkrörelser tror jag däremot på (se www.nordvux.net/object/18112/okaddelaktighetmattpakvalitet.htm). Jag beundrar både Attac-idén och dagens Martharörelse. De är för olika för att generaliseras kring, men de söker båda mer eller mindre framgångsrikt - och fördomsfritt - sin plats i dagens samhälle. Mitt hopp står till att det är en generations- och följaktligen en tidsfråga, innan rätta personer kommer på lämpliga poster i samhället. Ännu sitter det folk som propp i hålet när det skulle gälla att släppa till ett nytt tänkande (kanske Tuomioja är ett undantag?). Det här gäller både temat hållbar utveckling och mycket annat, som t.ex. utbildning och fritt bildningsarbete. För att vi ska bli en tillräckligt tydlig och stark aktör i samhället, tror jag också (se nedan) att det gäller för oss i Finland att komma till skott med helheten fri bildning. Vi måste kunna börja ta ut max genom effektivare och närmare samarbete och koordinering institut-institut, skolor-skolor och institut-skolor. Samtidigt som vi ska hitta samhällskopplingen. Om det då är med folkrörelser/medborgarorganisationer/föreningar, eller vad. Studiecentralens giv Föreningen i skolan och Föreningen i institutet är ett gott initiativ. |
Bokcirklar då, som Petri ger exempel på? Skojigt nygammalt fenomen, såväl i gammaldags tappning (fysisk samling kring bok) som helt ny (webb-community). Men är de framtidstecken när det gäller fritt bildningsarbete? Nja, snarare tror jag att den här observationen, lika i och för sig också folkrörelsefenomenet, är ett tecken på att vi söker med de gamla glasögonen på näsan. Vi gillar att se sådant som liknar det gamla beprövade och som går hem hos folk idag. Inget fel i det, kanske. Men det viktigaste är nog att man i fenomenet i fråga kunde identifiera innovativa, framtidsorienterade och pedagogiskt fungerande mekanismer. Att man lär sig och utvecklas när man är med och att samhället utvecklas i en hållbar riktning!
Skolor, institut, bildning, folkbildning, folkeoplysning...
Jag grubblar en del över om det i Finland satsats på fel tåg, med "fri bildning" i ett och samma juridiska paket. Institut tycks ändå förbli institut, skola förblir skola.
I den nordiska kontexten (kom just från Helsingör...), som ju är vaggan vi ser tillbaka på, är det en sorts fortsatt stiltje för utvecklandet av de gemensamma tankegångarna. Danmark är Danmark, Norge är Norge, Sverige - ja hmm, och Finland, hmm. Att hitta de gemensamma definitionerna när det börjar röra sig på praktisk nivå eller i högre sfärer är mer eller mindre omöjligt.
Finlands interna tydlighet i språket är inte imponerande heller, stundtals tycker jag att det är bara Kronoby som implementerat tanken på fritt bildningsarbete, med institut och skola!
