Askes. Konsumtion. Små steg och stora

Det blir kris i konceptet när jag läser om askes.

Läser om de tidiga kristna asketerna och deras syn på att verklig förändring uppnås inte genom många(s) små steg, utan genom få(s) långa steg. Att exemplets makt fungerar bara om någon gör något verkligt udda, i stället för att nästan alla gör något lite smått. Att det verkligen fungerade då. Asketerna förändrade kyrkan, som förändrade samhället.

Man menar att även om det matematiskt inte är så, har historien visat att verkligt genomgripande förändring initierats bara av de få som visat på verkligt annorlunda grepp.

Samtidigt läser jag om konsumtion och ekonomisk kris. Funderingar kring om det är allmänt livlig konsumtion - speciellt bland de rika - som kan skapa hållbar (ekonomisk) utveckling. Eller om det är vettig konsumtion bland de som bäst behöver, som kan bli början till något nytt.

Känns nog som att vi i vår del av världen och världsekonomin skulle göra klokast i lära oss något om askes, och att de som inte haft möjlighet att konsumera skulle skapas möjlighet att konsumera. Konsumera vettigt.

Kanske också vi genom askes kunde lära oss något om vettig konsumtion.

Är det så att bara sådana rejäla steg som t.ex. en verklig askes innebär på en personlig nivå - i stället för små pyttesteg som vem som helst kan ta när som helst - kan få flera att styra in på en hållbar utveckling?

PD-reflektion 2: hur fungerar detta?

För drygt fyra månader sedan försökte jag bedöma hur det funkar: - PD-arbetet med hållbar utveckling - den här bloggen - samverkan mellan de två Dags för en ny avstämning. Kanske med nya ord men med samma andemening som hittills, uttrycker jag PD-arbetets idé som förstärkning av organisationens medvetenhet och motivation kring devisen "vi jobbar för en hållbar utveckling". Ambitionsnivån är "avancemang i små steg". På det personliga planet konstaterar jag att jag då och då har en känsla av det blir allt längre mellan de små stegen. Alternativt att jag inte alls kommer ihåg den viktiga betoningen på hållbar utveckling som jag ändå vill ha i jobbet, eller ännu oftare glömmer hela PD-arbetet som jag ändå föresatt mig att göra. Jag har för mig att det handlar om en normal tendens som kan förliknas vid fenomenet nyårslöften: det handlar om risken för att hamna in i en process som går från eufori och klarhet till apati och dunkel. Det var ju delvis därför som jag valde ambitionsnivån små steg. För att inte plötsligt hitta mig själv bakom en personlig kuliss med orealistiska förväntningar. Och för att göra det lättare för vem som helst att hitta egna ingångar till frågeställningarna. Samtidigt borde jag lära mig att vara lyhörd för de signaler som kommer från organisationen och dess medlemmar, små signaler som tyder på att det ändå händer saker, att vi är på rätt väg. Jag borde också, tror jag, lära mig att mera och bättre ge respons på de signalerna, att uppmuntra och vidareutveckla. När det gäller den här bloggen är det ungefär status quo såtillvida, att jag kan konstatera att den alltid finns där som en av några flikar när jag startar webbrowsern, lite uppfordrande påminnande om att "hur har vi det med PD och hållbar utveckling idag...?". Vilket kanske är OK. Den fungerar som påminnelse, den erbjuder utrymme för reflektioner kring arbetet med hållbar utveckling.