Går svenskan under?

Ska man vara orolig för att svenskan går under i Finland?

För egen del känner jag närmast olust och leda över att se slarv och nonchalans gällande svenska språket, från språkmajoritetens sida. Slarv som kan bero på att det helt enkelt inte fanns någon involverad som kunde svenska på riktigt. Olusten infinner sig också i kontakten med myndigheter. När det ska sparas in överallt, reduceras antalet genuint svenskakunniga till ett minimum, om ens det. Det är olustigt att få mindre och sämre betjäning på sitt eget språk än på majoritetsspråket.

Fast ibland blir det ju roligt. Skylten på bilden är en sann historia, från ingången till en s.k. tvåspråkig hälsocentral. Och det var ändå en specialbeställd, professionellt tillverkad skylt.

Men för att försöka svara på frågan: ett språk går ju inte under! Människor som talar det kan minska i antal, eller av andra orsaker sluta att tala det. Men språket tar inte bara slut! Och nånstans i det svenskaste av Österbotten, svenskare än Sverige, kommer nog för den delen aldrig att finnas något hot...

Jag tror att det som nu kan upplevas som hot, försämring eller nedgång mest har att göra med allmänna förändringar i samhället. Sparkrav gör att tjänster dras in eller produceras på andra sätt. Internet och det digitala informationssamhället gör att vi agerar alltmer annorlunda än på en tid när cementen i bygget bestod av svenska kommuner, svenska föreningar, svenska sammankomster, svenska böcker och svenska tidningar. Ännu finns det fonder med "finlandssvenska pengar", men de kommer inte att garantera att gamla strukturer består.

När vi väl lär oss att leva i det nya samhället - och inte hukar med vårt modersmål i det dagliga livet - då finns det nog en framtid för finlandssvenskan också.

Imponerande!

Stillhetens bastion. Den står där mitt i vägen. I all sin prakt och tysta värdighet, mitt i myllret och oljudet på den kanske livligaste platsen i vår huvudstad. Byggnaden som tornar upp sig helt fel och helt malplacerad, oformlig i miljön av all rätlinjighet och rektangularitet. Byggd i klibbal, ett skräpträdslag, inför alla mäktiga stenbyggnadsverk som omger den.

Och sist men inte minst, ännu häftigare: den finns inte till för ännu ett kommersiellt eller aktivitetsbetonat syfte där den står. Den är helgad för stillheten, som är påtaglig och fascinerande när man stiger in.

En tribut till det oväntade. Kampens kapell. Värt ett besök.

Pad. So what?

Sitter och skriver en rapport, en utvärdering av ett projekt med iPad i folkhögskola och gymnasium. Inte helt lätt!

• Vad ska de heta? Fortfarande finns t.ex. ingen norm för vad de allmänt ska kallas (pekdatorer, läsplattor, ajpäddar?); btw, HS.fi hade en läsarenkät i frågan och bestämde sig sedan för ordet sormitietokone ("fingerdator")...
• Vad är de? De är bärbara datorer - fast bättre än sådana för de är lättare, smidigare, snabbare... men sämre för att de saknar tangentbord, rejäla kontorsprogram, Flash... - och egentligen är de inte det, därför att de inte är tänkta och designade så och för att de helt enkelt är något annat...
• Revolution? Ja och nej. Den kom i april 2010, iPaden. Sedan dess har smarttelefonerna marscherat in på marknaden. Också med dem kan man idag bl.a. surfa, fotografera, ha tillgång t.ex. till uppslagsböcker, ordböcker och läromaterial av mångahanda slag, från hela världen. Det var en hype kring iPad och plattor 2010, men den har lagt sig bland molnen mellan smarttelefoner, smartboards och smartare individuell användning av nätets resurser överlag
• Läromedel? Då, 2010, hade det redan länge hetat att "läromedelsförlagen kommer snart ut med...". Där är vi fortfarande. Var är de, förlagen och deras svar på frågan vad man kan göra med en iPad i skolan? Ok, vi finns i en liten språklig ankdamm med begränsade resurser...
• Intresse eller ointresse? Intresse definitivt, men brist på tid och mera resurser. Det handlar om att låta skolorna själva visa vilken riktning utvecklingen ska ta, och det är ju bra. Problemet är att resurserna inte räcker till. Det krävs tid och arbetsro att testa appar och utveckla eget material, och det krävs pengar för inköp av apparater.  

Idag ser vi tydligare än i april 2010 att en iPad eller någon annan platta inte är det som svarar på skolans utmaningar. Den ger fascinerande möjligheter, men brist på resurser och låg förändringsfart i skolvärlden gör sitt i sammanhanget. Andra nytillkomna alternativ, inte minst smarttelefonerna, förändrar också helhetsbilden kontinuerligt. Det enda bestående är förändringen.

Fel betoning

Han heter Charles Hopkins och kommer från Kanada. Han är Unesco-professor i "Education for Sustainable Development" och har alltså åsikter om utbildning. Han talade nyss i Helsingfors och förargade sig över att ensidiga värderingar styr den undervisning som vi ger våra barn.

-  Det är inget fel i att lära sig matematik och språk. Men vi måste se hur vi kan producera människor som kan leva på ett hållbart sätt!

Så alltså Charles Hopkins. Här hjälper inte goda Pisa-undersökningsresultat. De säger ingenting om hur väl vi lyckas utbilda sådana människor som utbildningen egentligen syftar till att "producera".

- Jag vill se ledarskap som syftar till att åstadkomma en förändring. Men politiker klarar inte av att ge oss det. Oftast leder de inte, utan de försöker nosa sig fram till vad samhället tolererar och sedan erbjuder de oss det.