Kom hem från ”tutorträff” i Lappfjärd och Kristinestad med synpunkter och önskemål gällande PD-utbildningen. Jag tror att mycket delas av flera, men försöker inte göra anspråk på att förstå allas behov utan talar i egen sak.
T.h. en presentation av det imponerande studiobygget vid Lappfjärds folkhögskola. Roligt att uppleva en miljö som präglas av lokal entusiasm och sakkunnighet, i kombination med vilja att satsa på fri bildning!Deltagare, ledning och andra som anlitas för olika bitar, representerar tillsammans en försvarlig mängd erfarenhet från området. Jag upplever som den största behållningen att få
möta andra och utbyta erfarenheter. Jag uppskattar tillfällen att diskutera utmaningar och problem och på så sätt kunna bli bättre på det som jag håller på med. Det här blir ”professional development”. Jag tycker ändå inte att bara egna erfarenheter och diskussion är nog, utan fyller gärna på med teoretisk fördjupning. Jag har heller inget emot att kontinuerligt dokumentera min process, sedan jag för egen del funnit ett naturligt sätt som inte är sten på börda när det gäller det dagliga värvet utan tvärtom passar in och stöder det.
Men sen… . Jag har egentligen ingen större drivkraft att gå någon utbildning! Jag irriteras av skolmässiga saker (studiepoäng, valfria, uppgifter, tutor) och om jag åläggs sådant som inte faller inom ramen för min ”professional development”. Jag skulle inte heller sakna ett uteblivet eventuellt slutintyg över en genomgången utbildning.
Jag borde därför kanske dra mina slutsatser och sluta. Men det vill jag inte göra, inte ännu åtminstone, om jag inte sparkas ut från kursen. Jag uppskattar kontakten till de övriga för mycket för det.
Jag tolkar den låga aktiviteten, både den egna som jag vet och de övrigas utgående från vad jag ser och hör, som en följd av
brist på incitament att ”gå denna utbildning”.
Som jag ser det, åligger det oss deltagare att vara tydligare än hittills när det gäller att precisera egna utvecklingsmål och behov som kan ansluta till dem. Vi får inte vara bara passiva och kritiska. Vi borde analysera våra utvecklingsbehov och mål bättre, före och/eller under PD-processen, för att kunna välja vår egen väg under processen. Vi borde fortsätta att formulera och sätta igång att jobba på att för att uppnå målen. PD-ledningen borde sedan hitta formen för att sparra och bolla tillbaka, på en individuell bas.
Det har också att göra med ett kollektivt ansvar som jag tycker att vi faktiskt har. Ett ansvar att vara en gemensam utvecklingsresurs för det fria bildningsarbetet.
Jag tror att vi alla borde pressa oss mera för att hitta fram till en konstellation av
individuella behov och mål, kollektivt ansvar och personlig aktivitet. I den konstellationen finns incitamentet.
I fjol strök vi de onödiga julkortena till alla samarbetsparter och andra kontakter. Vi valde i stället att skicka ut ett kort med informationen om att mottagaren deltar i kostnaden för en startpeng, till en kvinna som startar sitt småföretag i ett uland. Det hela gick via Kyrkans utlandshjälps "Annorlunda gåva".
