Finlandistan

Vi samlades för att uppmärksamma Finlands självständighetsdag. Jag fick ackompanjera en violinist som spelade Finlandia-hymnen av Jean Sibelius.

Han är kurd. Han bor i Finland och talar svenska. Han har inget eget, kurdiskt land. Hans folk består av över 37 miljoner människor, men de bor utspridda i sex olika länder i en orolig region. Tre miljoner av dem har flytt till andra delar av världen. Kurdistan är en nation, kurderna har nämligen ett eget språk, en gemensam historia och en gemensam kultur. Men de har ingen stat, de har ingen självständig rätt att leva på en bestämd plats.

Finland är en lilleputt i jämförelse med Kurdistan. Jag försöker, men har har svårt föreställa mig hur mitt liv skulle vara om vår nation skulle sakna rätt att existera. Om jag var finländare och upplevde mig leva i Finlandistan, men egentligen bodde i Ryssland, Norge, Sverige eller Estland.

Efteråt tackade jag honom och sade: "kanske du en dag får spela på Kurdistans självständighetsfest".

Två hjältar

Jag har skrivit om dem tidigare och gör det igen!

De två männen är inte så kända "i original": till vänster Kung George VI av Storbritannien (1895-1952), till höger Lionel Logue (1880-1953). Logue var en talpedagog från Australien som verkade i London. Han kom att hjälpa kungen med hans grava stamningsproblem. Mera kända är skådespelarna Colin Firth och Geoffrey Rush från filmen King's Speech (2010). Belönad med Oscar för bästa film, bästa regi, bästa manliga huvudroll och bästa originalmanus.

Jag berörs av kungens (och drottningens) förtroende för den självlärda (läs: outbildade) talpedagogen. Efter tidigare resultatlösa försök med etablerade "specialister" går man nu från avvaktande misstro till respekt för Logues metoder, trots omgivningens motvilja. Bl.a. ärkebiskopen av Canterbury gör sitt till för att ersätta Logue med någon diplomerad och mera välrenommerad terapeut.

Logue hade vid 30 års ålder rest ut i världen för att lära sig om talkonst. Tillbaka i Australien, efter första världskriget, kom han att arbeta med unga män som traumatiserats av sina krigsupplevelser. Han utvecklade en terapi som vid sidan av fysiska övningar och andningsteknik betonade humor, tålamod och sympati. Några papper på avklarad utbildning fick han aldrig.

Kung George VI blev genom sina radiotal till nationen under andra världskriget en viktig ledare och en samlande styrka för britterna. Lionel Logue hjälpte honom under den här tiden och efter kriget. De förblev nära vänner fram till kungens död 1952.

Kungens maka, drottning Elizabeth "drottningmodern", har i ett senare publicerat brev till Logue framfört sin tacksamhet till denne: "I think that I know perhaps better than anyone just how much you helped the King, not only with his speech, but through that his whole life and outlook on life. I shall always be deeply grateful to you for all you did for him".

Quality

"Quality has to be caused, not controlled". Kvalitet ska åstadkommas, inte kontrolleras. Ett citat av Philip Crosby, en erfaren amerikansk industriman och quality management consultant (levde 1926-2001).

Jag hade häromdagen förmånen och friheten att få säga något om kvalitet. Jag valde att inte försöka låtsas kunna något om olika mät- och övervakningssystem som utvecklats under en rad av årtionden bakåt. Jag gjorde i stället ett försök att se vad verklig kvalitet är. Och vad en relativt liten organisation kan fokusera på för att åstadkomma sådan, utan att springa benen av sig för yttre krav.

Jag tror att livets konst och kvalitetens väsen ligger i att se värdet i det som finns nära. Att göra det mesta och bästa av det. Att riktiga människor, om de får chansen och utrymmet, vill och kan producera hög kvalitet. Att man också måste vara beredd på osäkerhet och förändring. Att man måste försöka förstå omvärlden och intressera sig för andra människors nuvarande och framtida behov.

Kvalitet är producentens och produktens förmåga att svara mot lagstiftningens krav och tillfredsställa kundens och ägarens förväntningar idag och i framtiden.

Framtiden kom redan

Sitter i en park och ser på mitt barnbarn som leker. Håhå :)

Regn

För mycket innebär någonstans en katastrof. För lite är på många platser på jorden en ständigt hotande katastrof.

Idag regnar det här. I morgon ska det också regna. Mycket. Regn har i Finland fallit till förbannelse för många detta år. Där jag bor har man besparats från det värsta. I urbana områden önskar man på sin höjd lite regn om natten ibland, på sommaren, så att det är grönt och nätt i omgivningen på dagen. På landet borde det falla betydligt mera än så för växtens skull, men absolut inte för mycket som nu skett.

Jag kopierade bilden från en site där den används för att illustrera en muslimsk bön om regn. I afrikanska Botswana heter regn och landets valuta samma sak på setswanaspråket, vilket visar hur efterlängtat regnet kan vara där.

De lärde fortsätter att tvista om människans inverkan på klimatet. I väntan på resultat därifrån: ett storskaligt samhälle av den typ som vi lever i idag (infrastruktur, industri, naturhantering m.m.) kan vara mycket sårbart och ligger många gånger sämre till än det gamla småskaliga när det gäller att klara av katastrofer som sammanhänger med klimat och väder.

"Flera religiösa folkhögskolor?"

"Den religiösa bildningen bör få större utrymme genom att de religiösa folkhögskolorna blir fler". Det säger sju representanter för muslimskt, judiskt, ortodoxt och kristet tänkande inom den svenska folkbildningen, i en färsk debattartikel i Dagens Nyheter. Bland undertecknarna finns t.ex. rektor och biträdande rektor för Kista folkhögskola (bilden från www.kistafolkhogskola.se). Skolan startade 2007 som Sveriges första folkhögskola med muslimsk bakgrund.

Jag tror att man är på fel spår. 

Med utgångspunkt i den religiösa mångfalden i dagens Europa säger man att behovet av s.k. religious education (religiös bildning) ökat. Folkbildningen borde svara på detta genom att bygga ut folkhögskolorna för minoritetssamfunden, menar man. Finland omnämns som ett land där det allmänna skolväsendet fortfarande undervisar både i och om religion. I Sverige ska då folkbildningen ta hand om den fördjupande, identitetsskapande religionsundervisningen, men nu vill man alltså att resurserna för detta ska utökas.

Jag tror att det som man föreslår innebär en risk för ökad isolationism och extremism, i stället för ökad förståelse och tolerans. Man säger sig vilja erbjuda den identitetsskapande fördjupning som det allmänna skolväsendet inte ger. Men jag tror att en sådan explicit utmaning i första hand ska ligga på religiösa samfund, inte på det statsstödda bildningsarbetet.

Jag menar inte att skolor med uttalad religiös värdegrund och huvudman är fel. Men man pratar om en global utmaning som är alldeles för stor för att plockas ut som "identitetsskapande" och sättas in i "religiösa folkhögskolor". När det gäller folkbildning (i Finland "fritt bildningsarbete") bör den här utmaningen alltmer antas av hela sektorn. Jag ser en viss sekularisering (eller kanske hellre mångkulturell öppenhet) av de kristna folkhögskolorna som en positiv utvecklingstrend. Samtidigt borde den stora gruppen obundna skolor mera aktivt ta sig an dessa frågor. Att vara obunden och neutral får inte innebära det samma som att vara passiv!

Vem vill ha böcker?

Samtidigt som jag skriver rubriken börjar jag tveka. Det handlar kanske helt enkelt om "att läsa". I ett kort ögonblick undrar jag nämligen om vi i framtiden orkar/gitter/hinner läsa överhuvudtaget. Om vi måste få allt i form av rörliga bilder, med någon som pratar samtidigt.

Jag hör positiv feedback från dem som besökt årets bokmässa i Göteborg. Det väcker tankar kring bokens framtid, kring mitt eget och andras läsande. Det får mig att fundera på att allting idag tycks ta plats på nätet. Allt ska ha sin plats på en bildskärm, alltmer på en mobil platta av större eller mindre format. Boken, det tidigare ultimata fysiska utrymmet för skriven text, tycks få en alltmer undanskymd plats i människors liv.

Den fysiska boken och den utskrivna texten sviker inte vid strömavbrott eller nätproblem. Den är pålitlig och hållbar, ingen kommer någonsin att uppdatera den text som jag kan ha med mig på min resa eller spara i min hylla så länge jag lever. Men ser jag bara på en utvecklingstrend är svaret givet: böcker (och tidningar) kommer att försvinna. Ett barn sade nyligen, med en viss tvekan: "en tidning... jag vet inte, men det är som Twitter, fast för gamla människor".

Jag anar att det för min egen del redan gått så långt att det mesta som jag läser idag kommer via den apparat som jag bär med mig i min ficka hela tiden. Den som inte längre borde kallas "telefon", eftersom den egentligen är en nätansluten fickdator som jag bara ibland också ringer med.

Ett tyst rum, en bekväm stol, en bok med flera hundra sidor text - en allt större utmaning, en alltmer krävande koncentrationsövning för dagens och morgondagens människa? Hur vill vi ha det?

Med Helen Sjöholm i sovsalen

Kan inte låta bli att dela med mig...
  

Byn Roncesvalles i norra Spanien. En sovsal med 100-talet sängar, i en gammal stenbyggnad. Första övernattningen efter etappen över Pyrenéerna, på pilgrimsleden El Camino de Santiago de Compostela. Under kvällen spelar stilla klassisk musik ur högtalare, på initiativ av frivilligarbetarna som för tillfället kommer från Holland. Klockan 22 släcks lamporna och det är sovdags, efter en sista melodi.

Klockan 6 på morgon tänds lamporna igen, alla ska upp och får vakna till dagens första melodi, samma som kvällens sista. Sången ljuder klar. Helén Sjöholm sjunger med sin innerliga stämma "Jag vill känna att jag levt mitt liv!"

När alla packat klart och de sista ger sig av, ber jag att få filma en snutt av Tijmen när han bäddar sängarna för nästa natts vandrare. Han berättar att han sett en film (Såsom i himmelen) där sången finns med. Han sjunger också i kör hemma i Holland, och hans kör har samma sång på sin repertoar. De sjunger den utan ord, i stämmor.

Vi hade sovit i övre bäddar. Under oss sov ett äldre koreanskt par, som kallade oss sina grannar. Runt oss snarkade alla möjliga nationaliteter, åldrar, personligheter.

Jag känner starkt att jag lever mitt liv.

De osynliga barnen

Alerta trendanalytikern Bengt Wahlström lyfter fram fenomenet individualism. Det uppstår en frågeställning: handlar det om något positivt (individualism) eller något negativt (kamouflerad ensamhet)?

Några av hans intressanta, omvärldsanalytiska rubriceringar: "Singellivets globala charm", Inte utan mina prylar", "Min sjukdom är bara min". På tal om kamouflage: är det ensamheten som gjort kamouflagedräkter så populära bland dem som kanske är mest ensamma och osäkra, de som ofta har en tendens att uppträda aggressivt? Man kanske behöver en jägares eller en armés tuffa yta för att dölja sin riktiga, sköra yta. Ensamheten döljs bakom en skentillhörighet. Eller som Tove Janssons "Det osynliga barnet" som med sitt dåliga självförtroende blivit alldeles osynlig.

En riktig ögonbrynshöjare är rubriken "Vad ska man med alla vännerna till?". Jag tror att alla facebookare genast förstår frågeställningen. "Merparten av dem känner vi knappt", antar Wahlström. Behövs egentligen sådana rum som Facebook för utövande av "vänskap" till något? Vänner som inte ser varandra. Framtidsanalytikern spekulerar i alternativa slutsatser: sociala media kommer att förbli en del av vår vardag, eller så har vi nått toppen och det kommer att sakta ebba ut.

Språk!!

Knappt hemkommen från en period outdoors. I umgänget med medvandrarna gällde franska, spanska, tyska, engelska, italienska, holländska, portugisiska, ungerska, mm... och så baskiska förstås, man var ju i Baskien vetja!

Knappt hemkommen alltså, och så händer en ödesdiger trafikolycka som berör många av oss, med inblandade från andra kulturer än vår egen. Då gäller det för var och en att vara mänsklig och tydlig. På svenska, finska, engelska och persiska. Och inte nog med det. De drabbade har på sin väg till Finland bott i Iran som mellanetapp. De har därför persiskan som ett gemensamt språk, men det är ändå inte deras modersmål. När det då ska både delas sorg och utredas och förmedlas fakta bl.a. i samröre med polisen, helst på ett mjukt och förtroendeskapande sätt - då kan man lugnt säga att alla parters kommunikationsförmåga sätts på prov!

Språkkunskap är en välsignelse. Men inte mera än viljan att försöka förstå och hjälpa då det behövs. Utan den hjälper inga teoretiska språkkunskaper i världen.

Dags

Strax dags. Vandringen på den fransk-spanska stigen fortsätter. Den här gången i ett mindre, två personers sällskap.

Dags att lossa förtöjningen till det dagliga ramverket av hem, jobb, rutiner.

Dags för jämna, dagslånga fysiska ansträngningar. Uppför, nerför, slätt. Berg, skog, fält.

Dags för ständigt nya, oväntade intryck från obekanta miljöer och inte minst främmande människor från andra kulturer och vardagsverkligheter.

Dags att sova enkelt, i salar tillsammans med andra trötta och snarkande vandrare. Lyckliga vandrare.

Andhra världar

Han är 40 år och kom till Kronoby häromdagen, från regionen Andhra Pradesh i södra Indien. Regionen är en av Indiens 28 delstater och har 85 miljoner invånare...

Han ska stanna i ett år, inom ramen för ett utbytesprogram för volontärer. Han ska jobba frivilligt, för 85 € per månad i fickpengar. Han vill lära sig nya saker och utvecklas som person. Där hemma finns hustrun och den trettonåriga dottern, hon med ett namn som betyder "vackra ögon".

Första vardagen hjälpte jag honom att öppna ett bankkonto. När det var klart undrade jag om han har med sig några kontanter som han vill sätta in på kontot. Ur fickan halade han fram tre sedlar av lägre valör, funderade ett ögonblick och valde att deponera två av dem.

Till sist frågade damen som expedierat oss i banken om det är något mer han undrar över. Han hade en fråga: - Vilket är det bästa sättet att sända pengar till Indien?

Följande dag åkte vi in till stan. Han ville besöka en second hand-affär för att se om han kunde hitta något långärmat plagg inför vintern.

Vaddå krympande årskullar?

Bilden som hör ihop med smeden (smidesläraren) Kay Vikström får symbolisera ordspråket som talar om att "smida medan järnet är varmt".

Kronoby folkhögskola har överfullt på alla linjer. Samtidigt som det talas om krympande årskullar, väller här in folk i alla åldrar och tillbyggnadsbehoven är akuta. Hvad är det?

Det kan vara så här, och det heter i så fall flexibilitet: folkhögskolorna var en gång ungdomsskolor utan regelrätt konkurrens. De folkhögskolor som inte varit flexibla nog att forma om sig efter behov i tiden, hoppas fortfarande för mycket på att unga helårsstuderande ska välja ett mellanår efter grundskolan eller studenten. Så borde många av de unga göra, men nu är de färre än normalt. Flera än normalt tas därför direkt in till andra, examensinriktade utbildningar. I det läget ska man i tid se om sitt hus och inrätta sig efter nya gruppers behov. Det handlar inte om det andra ordspråket "vända kappan efter vinden", utan det handlar om att vara flexibel och se var den fria bildningen bäst kan tjäna samhällets behov.

För oss handlar det om 1) äldre, 2) invandrare, 3) unga med speciella lärstilar. Också om 4) friluftsliv i olika former, både professionellt och fritidsbetonat. Sen är det inte illa heller att driva medborgarinstitut i samma hus, med samma krafter. På så sätt maximeras också kortkursutbytet med olika grupper i den närmaste omgivningen.

Om framtiden

Jag har läst två artiklar i Hbl. Den ena handlar om en finländsk uppfinning, en robot som effektivt sorterar avfall vid ett rullband. Roboten Arnold kostar en miljon euro. Affärsutvecklingsprognosen är god, man tror på den globala marknaden. Arnold ses som ett framtidshopp för företaget och för Finlands industri.  

Den andra handlar om ekonomie doktor Timo Järvensivu, 38 år och forskningschef vid Aalto-universitetet. Han är aktiv i nätverket Degrowth Finland. Han förstår sig alltså på ekonomiska system, men tror inte på en tillväxt som innebär överskuldsättning mot miljön.  

- Finanskrisen visar hur nationalekonomin är ute och cyklar, säger Timo Järvensivu. Man tänker först lösa de ekonomiska problemen och sedan ta itu med de ekologiska och sociala aspekterna. Vad än nationalekonomerna säger om den potentiellt oändliga tillväxten, så kan överskuldsättningen mot miljön inte bara öka. Ekonomiska system är uppfunna av människan och kan manipuleras, men så är det inte med miljön och naturresurserna.  

Timo Järvensivu framför en intressant tanke: en framtidsriksdag. Vid sidan av den vanliga parlamentarismen, som är alltför kortsiktig, skulle framtidsriksdagen ta ställning i frågor som har betydelse på lång sikt. De två riksdagarna skulle arbeta oberoende av varandra, men framtidsriksdagens lagstiftning skulle binda den andra riksdagen.  

De två artiklarna knyter ihop problemet. Visst är det fascinerande med tanke på framtiden att ett finländskt företag kan ta utveckla en sopsorterande robot för den globala marknaden, för en miljon... men ska vårt framtida samhälle bara acceptera ekonomisk tillväxt och mera sopor? Kanske det finns utveckling och välfärd också på annat sätt? Timo Järvensivu anser att välfärd trots allt handlar om människor och arbetande händer.

Går svenskan under?

Ska man vara orolig för att svenskan går under i Finland?

För egen del känner jag närmast olust och leda över att se slarv och nonchalans gällande svenska språket, från språkmajoritetens sida. Slarv som kan bero på att det helt enkelt inte fanns någon involverad som kunde svenska på riktigt. Olusten infinner sig också i kontakten med myndigheter. När det ska sparas in överallt, reduceras antalet genuint svenskakunniga till ett minimum, om ens det. Det är olustigt att få mindre och sämre betjäning på sitt eget språk än på majoritetsspråket.

Fast ibland blir det ju roligt. Skylten på bilden är en sann historia, från ingången till en s.k. tvåspråkig hälsocentral. Och det var ändå en specialbeställd, professionellt tillverkad skylt.

Men för att försöka svara på frågan: ett språk går ju inte under! Människor som talar det kan minska i antal, eller av andra orsaker sluta att tala det. Men språket tar inte bara slut! Och nånstans i det svenskaste av Österbotten, svenskare än Sverige, kommer nog för den delen aldrig att finnas något hot...

Jag tror att det som nu kan upplevas som hot, försämring eller nedgång mest har att göra med allmänna förändringar i samhället. Sparkrav gör att tjänster dras in eller produceras på andra sätt. Internet och det digitala informationssamhället gör att vi agerar alltmer annorlunda än på en tid när cementen i bygget bestod av svenska kommuner, svenska föreningar, svenska sammankomster, svenska böcker och svenska tidningar. Ännu finns det fonder med "finlandssvenska pengar", men de kommer inte att garantera att gamla strukturer består.

När vi väl lär oss att leva i det nya samhället - och inte hukar med vårt modersmål i det dagliga livet - då finns det nog en framtid för finlandssvenskan också.

Imponerande!

Stillhetens bastion. Den står där mitt i vägen. I all sin prakt och tysta värdighet, mitt i myllret och oljudet på den kanske livligaste platsen i vår huvudstad. Byggnaden som tornar upp sig helt fel och helt malplacerad, oformlig i miljön av all rätlinjighet och rektangularitet. Byggd i klibbal, ett skräpträdslag, inför alla mäktiga stenbyggnadsverk som omger den.

Och sist men inte minst, ännu häftigare: den finns inte till för ännu ett kommersiellt eller aktivitetsbetonat syfte där den står. Den är helgad för stillheten, som är påtaglig och fascinerande när man stiger in.

En tribut till det oväntade. Kampens kapell. Värt ett besök.

Pad. So what?

Sitter och skriver en rapport, en utvärdering av ett projekt med iPad i folkhögskola och gymnasium. Inte helt lätt!

• Vad ska de heta? Fortfarande finns t.ex. ingen norm för vad de allmänt ska kallas (pekdatorer, läsplattor, ajpäddar?); btw, HS.fi hade en läsarenkät i frågan och bestämde sig sedan för ordet sormitietokone ("fingerdator")...
• Vad är de? De är bärbara datorer - fast bättre än sådana för de är lättare, smidigare, snabbare... men sämre för att de saknar tangentbord, rejäla kontorsprogram, Flash... - och egentligen är de inte det, därför att de inte är tänkta och designade så och för att de helt enkelt är något annat...
• Revolution? Ja och nej. Den kom i april 2010, iPaden. Sedan dess har smarttelefonerna marscherat in på marknaden. Också med dem kan man idag bl.a. surfa, fotografera, ha tillgång t.ex. till uppslagsböcker, ordböcker och läromaterial av mångahanda slag, från hela världen. Det var en hype kring iPad och plattor 2010, men den har lagt sig bland molnen mellan smarttelefoner, smartboards och smartare individuell användning av nätets resurser överlag
• Läromedel? Då, 2010, hade det redan länge hetat att "läromedelsförlagen kommer snart ut med...". Där är vi fortfarande. Var är de, förlagen och deras svar på frågan vad man kan göra med en iPad i skolan? Ok, vi finns i en liten språklig ankdamm med begränsade resurser...
• Intresse eller ointresse? Intresse definitivt, men brist på tid och mera resurser. Det handlar om att låta skolorna själva visa vilken riktning utvecklingen ska ta, och det är ju bra. Problemet är att resurserna inte räcker till. Det krävs tid och arbetsro att testa appar och utveckla eget material, och det krävs pengar för inköp av apparater.  

Idag ser vi tydligare än i april 2010 att en iPad eller någon annan platta inte är det som svarar på skolans utmaningar. Den ger fascinerande möjligheter, men brist på resurser och låg förändringsfart i skolvärlden gör sitt i sammanhanget. Andra nytillkomna alternativ, inte minst smarttelefonerna, förändrar också helhetsbilden kontinuerligt. Det enda bestående är förändringen.

Fel betoning

Han heter Charles Hopkins och kommer från Kanada. Han är Unesco-professor i "Education for Sustainable Development" och har alltså åsikter om utbildning. Han talade nyss i Helsingfors och förargade sig över att ensidiga värderingar styr den undervisning som vi ger våra barn.

-  Det är inget fel i att lära sig matematik och språk. Men vi måste se hur vi kan producera människor som kan leva på ett hållbart sätt!

Så alltså Charles Hopkins. Här hjälper inte goda Pisa-undersökningsresultat. De säger ingenting om hur väl vi lyckas utbilda sådana människor som utbildningen egentligen syftar till att "producera".

- Jag vill se ledarskap som syftar till att åstadkomma en förändring. Men politiker klarar inte av att ge oss det. Oftast leder de inte, utan de försöker nosa sig fram till vad samhället tolererar och sedan erbjuder de oss det.

Slutet är början

Blommor på en spegelblank flygel. Finklädda människor. Gångna tiders årskurser i ramar på väggen. Stentavlor med namn på de stupade. Känslofulla, onödigt långa tal. Hett.

Skolavslutning.

Som med så mycket annat, kan man vända på steken. Ögonblicket som kallas skolavslutning markerar också början på tiden som kommer efter. Före det här ögonblicket har man umgåtts intensivt, arbetat hårt, slappnat av. Trivts emellanåt, haft tråkigt emellanåt, varit lugn och varit rädd. Nu börjar en ny period, tiden utan alla de där människorna och alla intryck som det har fört med sig att vara tillsammans med dem. En mer självständig tid, på gott och på ont.

Den blomstertid... lust och fägring...... vi kallar den en avslutningssång, men den besjunger det som kommer.

Det händer sig att det t.o.m gråts när det är avslutningsdags. Unga som vuxna kan känna det tungt att acceptera att en bra tid är slut. Man märker att man har gått i en skola som man inte vill lämna. Många återvänder också. Det ideala resultatet är en blandning av vemod bakåt och styrka framåt.

Knappast barntillåtet

"Barntillåten är Bibelns historia knappast". Det säger chefredaktör Karen Gunn i nummer 5/2012 av National Geographic. I en artikel om de första kristna lärjungarna beskriver man hur de för ungefär 2000 år sedan fick dö för sin nya tro:

• de halshöggs
• de pryglades ihjäl
• de spikades upp på kors
• de flåddes levande och korsfästes sedan
• de spetsades
• de blev stenade
• de blev itusågade på mitten
• de brändes för att fungera som nattbelysning

På bilden t.h. har en kvinna kommit för att se Maria från Magdalas kranium i Provence, Frankrike. Kvinnan är född som muslim i Iran och fördjupade sig i kristendomen efter att ha flyttat till Sverige. Hon känner ett starkt släktskap med med den kvinnliga lärjungen, vars historia ofta förbigås. "I mitt hemland är alla kvinnor osynliga i maktens skugga".

Jag stoltserar inte med att vara en "god kristen". I globala sammanhang klassificeras jag ändå automatiskt som kristen, i möte med andra religioner, eftersom jag kommer från ett "kristet land". Och det protesterar jag inte mot. Någonstans finns där en känsla av glädje och stolthet. Trots fasa av insikten om vad människor har kunnat göra mot varandra, och tvingats utstå på grund av varandra. Jag får ändå representera en livs- och människosyn som grundar sig på respekt och förlåtelse. 

Öppet

Vi hade Öppet hus på vår skola. Det kom mycket folk. Glada människor. Olika åldrar. Olika nationaliteter. Olika intressen. Olika behov. Man pratade mycket. Man lät sig inspireras. Man kom med idéer.

En skola är vanligen inte öppen, inte heller vår, på så sätt att vem som helst utan speciell orsak skulle känna sig manad att droppa in. Det här är inte riktigt bra.

Vi borde ha mera Öppet hus. Hela tiden. Fungera som en mötesplats. Ett torg, där man kan träffas, fördriva lite tid, uträtta något ärende, köpa eller sälja något, utbyta någon erfarenhet. Vädra ambitioner, behov, aktualiteter.

En "skola" med "fri bildning" känns rätt när dörrarna är rejält öppna.

Fri eller "friare"?

Här en bild av den fria bildningens stolta skepp som dras fram av de glada och initiativrika arbetarna.

Föga anade Ilya Repin då, i början av 1870-talet, hur väl hans målning skulle teckna verkligheten i den i daning vardande staten Finlands kommande fria bildningsarbete ännu nästan 150 år senare! Fria män på flodbanken, dragande en stor farkost med slaka segel.

Det finns undantag, men friheten borde utnyttjas långt mer än vad som sker. Det finns allt för många "friare" till olika saker: man friar till trender, till auktoriteter m.m. men tar sällan självständiga, riktigt unika initiativ. Det är som om man skulle vilja att den fria bildningens huvudfåra ska uppfattas som parallell med och liggande inne i utbildningssektorns mainstream. Man söker sin bekräftelse genom att försöka vara en duktig pråmdragare, i stället för att segla ut på havet med sin lätta farkost.

Mera lådbilsrally, mera grottkrypning! Mera testande av gränser och brytande av mönster!

Svårast av allt

Det hände igen. Och det kommer att hända igen. Konflikt.

Det svåraste av allt är att vara osams och ändå kunna fungera vettigt. Att hantera en konflikt så att den t.o.m. blir till något konstruktivt. Att gräla professionellt. Det må sedan gälla på jobbet eller hemma.

Ändå dyker de upp hela tiden. Konflikterna, ett slags världens vanligaste fenomen. De kan vara små till en början. Oskötta eller fel hanterade växer de till oöverstigliga hinder och kan orsaka stor skada.

Och varför är det nu så svårt det här? Finns det ingen dundermedicin? Finns det ingen ultimat konfliktlösningsnyckel?

Det finns nog bara ett sätt. Eller egentligen inget - för det fiffigaste är att undvika det hela på förhand. Att "vaccinera" sig genom att bygga upp ärliga argument utgående från människosyn och grundinställning. Genom att:

• öva sig i osjälviskhet 
• visa respekt och ödmjukhet
• intressera sig för andra(s) sätt att fungera
• lyssna med två öron och tala med en mun
• undvika att främst söka efter egen fördel
• inte söka makt på andras bekostnad
• vilja samarbeta
• se det allmänna bästa
• bejaka också sina egna ambitioner

Lika men olika

Ibland glömmer jag hur stor den här planeten är och hur långt det är mellan olika "världar" som vi människor lever i.

Platsen t.h. är helig. Bilden är tagen i april 2012, strax utanför en liten stad i västra Afrika. Pinnarna står i sanden intill en tidvattenström som drar förbi staden. Där finns ett par nya stearinljus. Nattetid dyker ett namngivet, kvinnligt väsen upp och försvinner snabbt. Hon kan anta olika former och man hinner inte se henne. Men hon beskyddar stadens invånare för faror. Speciellt inför den årliga regnperioden besöker kvinnorna platsen för att visa henne sin vördnad, i hopp om att man ska få tillräckligt med regn så att skörden räcker till för hela årets behov av bl.a. hirs.

Trots de senaste tvåtusen årens influenser norrifrån lever man här fortfarande i en afrikansk verklighet och föreställningsvärld. Det sägs att landets befolkning består av 95 procent muslimer, 5 procent kristna och 100 procent animister!

Koll

Jag gör så gott jag kan när det gäller det där med kalendrar och anteckningsmaterial. Jag brukar använda en liten röd anteckningsbok som passar outdoors och på tuffare resor. Ett litet ruthäfte behövs dessutom ibland. En smartphone har jag också, som kan vara med nästan överallt, fast jag ibland måste ty mig till en enklare modell. Så har jag en 13x21 cm Moleskine notebook med styva pärmar, som passar på möten och resor. En iPad passar i de flesta lägen, så länge elektriciteten och uppkopplingen räcker till. Sen är det då datorn, som ska rymma allt.

Om jag har koll? Nä.

Möjligheternas skola

Utmattad men tacksam efter två veckors resa i Afrika, med 17 elever från fem olika gymnasier. Tacksam över en bra grupp och ett lyckat program. Allt förlöpte efter omständigheterna väl, trots många risker och faromoment.

Resan gick till Senegal, syftet var att skapa sig en egen bild av ett utvecklingsland söder om Sahara. Långt på sidan om turiststråk, i nära kontakt med lokalbefolkning och bl.a. personliga hembesök till vänelever. På bilden är det de vita eleverna som föredrar takplats (övriga inne) vid besök till en by där en kvinnogrupp driver ett saltutvinningsprojekt. Styva 40 °C...

Med följde också en gymnasierektor och en lärare. Med några dagars efterperspektiv ökar också tacksamheten och inspirationen kring folkhögskolans och den fria bildningens möjligheter. I detta fall möjligheten att erbjuda sådana paket som breddar, fördjupar och verklighetsförankrar den teoretiska kunskap som är gymnasiernas grunduppgift.    

Innovation

Pensionerade yrkesfilosofen (filosofie hedersdoktor) Hans Rosing funderar på onödiga apparater, utveckling och marknadsföring, innovationer och kreativitet.

Han ser ett tabu inom den enorma "innovationsindustrin": att det produceras allt mer marginella förbättringar och inget egentligt mervärde. Han får in en speciellt intressant träff: att man inom den här industrin inte tycks se skillnaden mellan kreativitet och innovation.

Innovation är ett mantra idag. I Finland ska vi med våra skarpa hjärnor hitta på nya it-produkter = "innovationer", som ska generera mycket pengar. Det ska ersätta inkomsterna från det tunga arbetet i den tunga industrin som försvinner till fattiga länder.

Men kreativitet, som Rosing säger, är något annat. Något ädlare. Den kan "skapa idéer om hur vi kan

• bli mer empatiska
• öka trivsel och gemenskap
• leva ett mindre stressigt liv
• nå samklang med naturen
• motverka rasism, våld och främlingsfientlighet
• skapa ett mer jämlikt samhälle och hur vi kan frigöra oss från den den ekonomiska tillväxtens tvångströja"

Hellre kreativitet som livsstil än innovation som tvångströja.

De facto-ledare

Så här ser Patrik Hedljung ut. Han klev över en kändiströskel ifjol, när han tillsammans med en kollega, Kaspra Burns, högtidligen tog emot ett pris. Det var Ledarna, Sveriges chefsorganisation, som belönade Årets ledarutvecklare 2011. Patrik och Kaspra har utvecklat Scouternas utbildningsprogram "Värdebaserat ledarskap" i Sverige. För närvarande jobbar Patrik i Geneve på scouternas världsorganisation.

Mera om dem och priset t.ex. på
http://www.ledarna.se/web/showpage.do?path=%2Fopennews%2FLedarprofiler%2Fpatrik_hedljung.

Inom utbildningssektorn verkar många ledare. Och då tänker jag egentligen inte alls på personer i formell chefs- och förmansställning. Nej, jag tänker på alla lärare och andra, som på olika sätt ansvarar för andra människors personliga utveckling. Direkt, genom att stå inför en grupp och "undervisa", eller indirekt eller mera individuellt på olika sätt. Där finns sååå många som är viktiga ledare utan att kanske tänka på det. Eller våga tänka på det.

Läraren som står framför en grupp och återger det som står i boken - en för länge sedan föråldrad sinnebild för pedagogik och lärande. I den bilden finns på sin höjd ett element av auktoritet, som i princip kunde vara positiv om det inte handlade om enbart kunskaps- eller informationsauktoritet. Det som däremot får alltför liten tyngd, antagligen i lärarutbildning också (fast vad vet jag om den), är värdeauktoritet. Med det menar jag att vi borde bli mera medvetna om hur stor betydelse det ligger i föredömet, respekten och auktoriteten som vilar på en sund självkänsla och människosyn.

En lärare är en ledare, basta. En sådan måste framför allt kunna respektera sig själv för sina värderingar och åsikter, för att naturlig respekt och auktoritet ska kunna uppstå. Jag hoppas och jobbar för att vi skulle få till en satsning på värdebaserat ledarskap, i en anda liknande den som Patrik och Kaspra jobbat med i Sverige. En satsning på de många och viktiga de facto-ledarna som jobbar i utbildningssektorn. Det är dags att sluta vara bara lärare, och bli den ledare som man de facto är.