Med Helen Sjöholm i sovsalen

Kan inte låta bli att dela med mig...
  

Byn Roncesvalles i norra Spanien. En sovsal med 100-talet sängar, i en gammal stenbyggnad. Första övernattningen efter etappen över Pyrenéerna, på pilgrimsleden El Camino de Santiago de Compostela. Under kvällen spelar stilla klassisk musik ur högtalare, på initiativ av frivilligarbetarna som för tillfället kommer från Holland. Klockan 22 släcks lamporna och det är sovdags, efter en sista melodi.

Klockan 6 på morgon tänds lamporna igen, alla ska upp och får vakna till dagens första melodi, samma som kvällens sista. Sången ljuder klar. Helén Sjöholm sjunger med sin innerliga stämma "Jag vill känna att jag levt mitt liv!"

När alla packat klart och de sista ger sig av, ber jag att få filma en snutt av Tijmen när han bäddar sängarna för nästa natts vandrare. Han berättar att han sett en film (Såsom i himmelen) där sången finns med. Han sjunger också i kör hemma i Holland, och hans kör har samma sång på sin repertoar. De sjunger den utan ord, i stämmor.

Vi hade sovit i övre bäddar. Under oss sov ett äldre koreanskt par, som kallade oss sina grannar. Runt oss snarkade alla möjliga nationaliteter, åldrar, personligheter.

Jag känner starkt att jag lever mitt liv.

De osynliga barnen

Alerta trendanalytikern Bengt Wahlström lyfter fram fenomenet individualism. Det uppstår en frågeställning: handlar det om något positivt (individualism) eller något negativt (kamouflerad ensamhet)?

Några av hans intressanta, omvärldsanalytiska rubriceringar: "Singellivets globala charm", Inte utan mina prylar", "Min sjukdom är bara min". På tal om kamouflage: är det ensamheten som gjort kamouflagedräkter så populära bland dem som kanske är mest ensamma och osäkra, de som ofta har en tendens att uppträda aggressivt? Man kanske behöver en jägares eller en armés tuffa yta för att dölja sin riktiga, sköra yta. Ensamheten döljs bakom en skentillhörighet. Eller som Tove Janssons "Det osynliga barnet" som med sitt dåliga självförtroende blivit alldeles osynlig.

En riktig ögonbrynshöjare är rubriken "Vad ska man med alla vännerna till?". Jag tror att alla facebookare genast förstår frågeställningen. "Merparten av dem känner vi knappt", antar Wahlström. Behövs egentligen sådana rum som Facebook för utövande av "vänskap" till något? Vänner som inte ser varandra. Framtidsanalytikern spekulerar i alternativa slutsatser: sociala media kommer att förbli en del av vår vardag, eller så har vi nått toppen och det kommer att sakta ebba ut.

Språk!!

Knappt hemkommen från en period outdoors. I umgänget med medvandrarna gällde franska, spanska, tyska, engelska, italienska, holländska, portugisiska, ungerska, mm... och så baskiska förstås, man var ju i Baskien vetja!

Knappt hemkommen alltså, och så händer en ödesdiger trafikolycka som berör många av oss, med inblandade från andra kulturer än vår egen. Då gäller det för var och en att vara mänsklig och tydlig. På svenska, finska, engelska och persiska. Och inte nog med det. De drabbade har på sin väg till Finland bott i Iran som mellanetapp. De har därför persiskan som ett gemensamt språk, men det är ändå inte deras modersmål. När det då ska både delas sorg och utredas och förmedlas fakta bl.a. i samröre med polisen, helst på ett mjukt och förtroendeskapande sätt - då kan man lugnt säga att alla parters kommunikationsförmåga sätts på prov!

Språkkunskap är en välsignelse. Men inte mera än viljan att försöka förstå och hjälpa då det behövs. Utan den hjälper inga teoretiska språkkunskaper i världen.