Årets person

Time Magazine har utsett årets person 2011. Den heter The Protester. Man vill uppmärksamma den anonyma deltagaren i protester, han eller hon som speciellt under den s.k. arabiska våren fått hela regioner i gungning och oönskade regimer att avgå. Man tänker också på rörelsen Occupy Wall Street, som av många förlöjligats men som ännu pågår.

"Utnämningen" må av någon anses ha politiska förtecken, kanske vara USA-betonad eller något annat. Men framför allt lyfter den fram en enskild människa som har fattat ett modigt beslut. Hon har riskerat att bli utsatt för våld, repressalier mot familjen eller annan form av påtryckning. Men hon har gått ut och bidragit till en folkrörelse med kraft att förändra verkligheten.

En klarsyn om något bättre som bara kan komma genom stora förändringar har förenat de här människorna, gjort dem till The Protester. Till sådana som vågat visa exempel och föredöme.

The Protester fortsätter ännu på många håll sin aktion, lever ännu i livsfara och ovisshet. The Protester förtjänar vårt stöd och är värd sin "utnämning".

Vad är ok?

Människan passar inte in i den fyrkantiga skolan, där kan man bara tvingas till en begränsad inlärning. Den fria bildningen ska därför våga ta ut svängarna. Så länge som jag varit med och minns (över tjugo år) har det förts en diskussion som nu intensifieras. Diskussionen handlar om vilka friheter den fria bildningen kan ta sig.

Den har på senaste tid gått upp i varv. Det beror på att statens pengar till bildningsverksamheten minskar och då känner man sig tvungen att börja dra skiljelinjer mellan sådant som är ok och sådant som inte är det. Vad som alltså med rätta kan betraktas som (fritt) bildningsarbete och vad som inte kan.

Och den bakomliggande frågan är förstås: vilket slags verksamhet ska berättiga till statsandel och vad får inte göra det?

Det handlar om synen på "att lära"

I grund och botten handlar den här diskussionen om något som jag formellt inte vet något om därför att jag aldrig har studerat det eller har några papper på: pedagogik. Men jag tycker att vi alla ska få tycka något om vad det är att "lära", att "lära sig". Därför dessa rader.
 
Jag undviker nu alla förberedande resonemang och går direkt på en slutsats: man kan lära sig var som helst, när som helst, hur som helst, vad som helst... och den viktigaste förutsättningen är att man gör det "helst", alltså att det sker av egen fri vilja och under gynnsamma former. Som en illustration till det här försöker bilden t.h. visa benen av en elev på folkhögskolans tionde klass, när han försvinner ner i samband med grottkrypning i svenska fjällen.

Vi har inte lyckats sätta ord på varför det fungerar, inte heller vad allt han egentligen lär sig, men vi vet att det fungerar.

Grottkrypning kan vara en del av en sådan helhet som den fria bildningen ska skapa och erbjuda. Den fria bildningen ska erbjuda lärmiljöer kring sådana frågor som vi ibland bara anar och inte ännu lyckas formulera, ännu mindre ha det slutliga svaret på. Men vi måste hela tiden försöka bli bättre på att förstå och kommunicera dessa fenomen.

Det hade varit enklare om vi fötts med fyrkantiga datorhjärnor, men nu är det inte så. Inlärning uppstår som nya nervbanor, nya nervbanor uppstår när mer komplexa sinnesintryck skapar förutsättningar för det.

Vi måste försöka koppla det som händer till viktiga mål i den personliga och samhälleliga utvecklingen. Då är vad som helst ok, bara det fungerar.

Samarbete framför ensam

Det pratas så mycket om hur enheter, organisationer, företag m.m. borde samarbeta. Skapa större strukturer, bli effektivare. Det är ett mantra som är svårt att argumentera emot. Argumentering för eller emot bygger ofta på argument av helt olika slag, t.ex. pengar sätts mot tradition.

Jag har varit med om en tidsperiod när man gått kraftigt utanför gamla väggar och organisationsramar. Många slags externa samarbetsprocesser har inletts. Många har fortsatt och utvecklats, några har avslutats.

På samma sätt som det kan vara svårt att argumentera mot samarbete (eller kanske sammanslagning), kan det å andra sidan vara svårt att argumentera mot ett okränkbart "varför kan vi inte fortsätta som förr, vi har alltid varit starka så här?"

Jag har i alla fall insett en sak: jag kan inte komma på en enda, som har varit med om att samarbete inletts med nya aktörer utanför den egna organisationen, som skulle säga att det inte lönat sig. Att det inte framför allt skulle ha tillfört mervärde, på det ena eller det andra sättet. Framför allt har det tillfört nya kvalitetsdimensioner, ofta också bättre ekonomi genom effektivare samordning av resurser.

Vi räknas inte!

Två observationer:

1. Katternö, ett flerkommunalt elkonsortium i norra svenska Österbotten, ger regelbundet ut en snärtig "medlemstidning". Den går till alla hem i de kommuner som äger bolaget i fråga. Det är en sån där tidning med en kvalitet på papper, foto m.m. som små aktörer bara kan drömma om att ha råd att ge ut. Men via dagens elpriser är det mycket som är möjligt.

Det som får mig sorgsen är en lång artikel i flera delar, om en tidigare aktivist i Greenpeace som senare hoppat av. Välskriven text, snygga bilder som sagt. Men... det hela fungerar som ett förlöjligande av småskalig aktivism. Svartvita bilder av långhåriga våghalsar från 70-talets spektakulära protester mot t.ex. kärnkraft. En ångerfull (?...) avhoppares resonemang, framhävande av vetenskapliga fakta framom löst tyckande.

Hallå!! Får människor inte ha åsikter längre? Har inte extraordinära proteståtgärder i alla tider fört världen framåt? Och framför allt, ska ett elbolag som ägs av kommuner i sin "medlemstidning" till hemmen satsa stort på att övertyga invånarna om att aktivism är dumt?

2. Paul Lillrank, vasstungad och skarptänkt Aalto-professor och Hbl-kolumnist, uttrycker sig nedlåtande (om jag förstår honom rätt?) om det som kallats Ockupera Wall Street-rörelsen. Ett färskt fenomen, en rörelse som runtom i världen protesterar mot social och ekonomisk ojämlikhet och mot företagens påverkan på regeringar.

Han anlägger ett kort historiskt perspektiv och jämför med antiglobaliseringsdemonstrationer för tio år sedan. "Ungdomar som inte riktigt vet vad de vill, provocerar och får lite stryk för att sedan ena sig mot polisbrutalitet". Nu är det då fråga om "en picknick i parken", när det gäller Occupy Wall Street.

Hallå igen!! Jag läser detta som ett nedvärderande av skarpsynthet, formuleringsförmåga, civilkurage och ledarskap - på det lilla planet. I den sämsta av världar ska bara de stora rösterna få räknas.

Verkligheten rycker närmare

Jag hör till dem som hittills levt sitt liv många hundra hundra kilometer från närmaste kärnkraftverk. Utan att ständigt påminnas om de verkligt stora farorna och riskerna. Ett Tjernobyl och ett Fukushima rubbar visserligen balansen, men bara för en tid. Sådan är det mänskliga medvetandet, att det gömmer undan det obehagliga så fort som möjligt. Man lever som i en fantasi, som om det svårförståeliga inte fanns.

Nu är det tillbaka till verkligheten som gäller igen. Nu finns ett beslut på att kärnkraften rycker närmare - fronten kommer snart att ligga på 100 kilometers avstånd, i Pyhäjoki.

Tankarna går till dem som bor intill de nuvarande reaktorerna i Olkiluoto och Lovisa. Hurudan mental process har det varit att uppleva etableringen på RIKTIGT nära håll? Utan att varken kunna påverka på riktigt, när beslut tas på dessa nivåer, utan att heller riktigt kunna fatta hur energiprocesserna styrs eller riskerna ska bedömas. Man får alltså lov att bara acceptera. Genast eller småningom, någon kanske aldrig gör det.

Hur känns verkligheten på riktigt? Hur påverkar den oss? Hur funkar det egentligen när man dövar sitt  samvete inför de kommande generationerna?

Kriser som t.o.m. "traditionella" krig tar slut någon dag, men när ett nytt kärnkraftverk startar är det i praktiken en s.k. irreversibel reaktion som inte kan gå tillbaka, när man beaktar nedbrytningstiden för det radioaktiva avfallet.

Ingen dålig lista!

• människans mångsidiga utveckling
• demokrati
• jämlikhet
• aktivt medborgarskap
• välmående och hälsa
• hållbar utveckling
• samhällets enighet
• mångkulturalism
• internationalism

Se där vad man förväntar sig att det fria bildningsarbetet ska bidra med! Samhällspolitiska högprioriteter, inga små tuggor att bita i.

Listan är en översättning av det som utbildningsstyrelsens representant lade fram på ett tillfälle för finländska och svenska folkhögskolor i Haparanda.

• problemet: man uppfattar och jobbar nog för dessa mål inne i skolor och institut, och man deklarerar dem också i festtexter på myndighetsnivå - men det avdelas inte reella resurser för att förverkliga intentionerna i det vardagliga bildningsarbetet 
• resultatet: eldsjälsdrömmar, festtexter, tafatta försök, men också seriöst arbete som ändå aldrig når publicitetströsklarnas höjder - summa summarum: ingen genomgående slagkraft i satsningarna

Önskas: en uppdatering av förhållandet mellan målsättningar och resurser!

Fusionsenergi

Det har länge varit på g med fusion,. Främst inom industri och näringsliv men alltmer också inom t.ex. utbildning. Nu t.o.m. inom pyttesektorn fritt bildningsarbete i Finland. Ja, inte ens inom Svenskfinlands fria bildning går man ju fri från fusionstänkande. Statsmaktens utvecklingsprogram för utbildningsväsendet fortsätter. Myndigheten vill se starkare organisationer som huvudmän också bakom det fria bildningsarbetet. I princip handlar det om fusion.

Bilden åskådliggör hur fysikalisk fusionsenergi uppstår. Hur mindre ger mera. Deuterium och tritium smälter samman och på köpet uppstår en massa överskottsenergi. Det handlar om, som man ser det idag, den ultimata formen av energiproduktion. Fördelar: råvara för flera miljoner år finns i haven, inga risker liknande de som finns med dagens kärnkraftverk, inga luftföroreningar. Trots allt har man dock ännu inte lyckats få ut mera energi än man tillfört. Inom kärnfysiken är det alltså tillsvidare mera teori än praktik.  

En intressant parallell dock, och en fråga uppstår:

• kan den synergi (fusionsenergi) som man pratar om när det gäller samgång mellan organisationer, kan den faktiskt tänkas innebära mera output totalt än vad som gällde vid utgångsläget?

Vi får alla vara tyckare och troare. För min del tycker jag att det är allt skäl för kärnfysikerna och industrin att fortsätta jobba på att fusionsenergin blir praktisk verklighet. Det kostar stora pengar, men fördelarna är så uppenbara.

Jag tror också att det finns fördelar - "synergetisk fusionsenergi" - att hämta till och med inom den fria bildningen i Svenskfinland genom ökat samarbete, samgångar, kalla det fusion om man vill. Det behövs ökad synlighet, slagkraft, effektivitet, kvalitet, you name it. Samtidigt: "världens mest decentraliserade verksamhet" måste bibehålla sin närhet, på riktigt. En utmaning som heter duga, att kombinera storhet och litenhet. Men också en källa till styrka bl.a. i konkurrensen om resurser:

• samhällsutvecklingen går mot allt mindre närhet och trygghet, mot mera främlingsskap och rädsla; den som kan erbjuda en låg tröskel till ett koncept som bygger på möte och närhet, och har resurser att förverkliga det, har det som kommer att behövas; småskalighet i större skala, liksom...

---

Det kluriga är att också fusionsenergin är småskalig! Man använder bara lite bränsle åt gången, vilket gör att reaktionen inte kan skena iväg som i dagens kärnkraftverk där man laddar in bränsle för åratal.

Courage

Den ena bilden tog jag i lunchkaféet vid After Eight i  Jeppis. Den visar två höga (nästan 2 m) "roll-ups" som hänger där, kanske som ett resultat av något projekt. I alla fall, de visar historier om människor som vågat ta ställning och agera, när de sett att någon lider.

Ett mycket fint sätt att konkretisera värderingar! Tankar om hur svårt men välgörande det kan vara, att våga göra det rätta.

- - -

Det har blivit mycket Jeppis. Sedan två dagar är jag för första gången medlem i en klubb i Jakobstad. Filmklubben. Det skedde i samband med förevisningen av Aki Kaurismäkis film Le Havre.

En alltigenom vacker och stark film som beskriver det lilla livet och de stora handlingarna. En afrikansk pojke i den europeiska byråkratins mörka gap, en man som modigt skrider till verket.

Den andra bilden visar mannen och hans allvarligt sjuka hustru.

- - -

Den gemensamma nämnaren är mod. På franska courage, med närhet till svenskans kurage och civilkurage. Civilkurage enligt Wikipedia: "mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, förmågan att stå upp för sina värderingar.

Komplicerat

Såg Klaus Härös film "Den bästa av mödrar", på bioföreställning i de djupa skogarna i Såka, Karleby. Tillsammans med ett 60-tal andra, på MI:s jippo "Friluftsbio". Ett fint evenemang. Sett filmen tidigare, men den berör.

Såg två dagar senare filmen "Iris" av Ulrika Bengts. Också den berörde. Trots sämre teknik på Bio Rex 2 i Karleby än på utebio i Såkaskogen (!).

Båda filmerna handlar om gångna tider och ett barns öde i de vuxnas komplicerade värld. Barnet blir ett offer för de vuxnas komplicerade omständigheter, relationer och ambitioner. Barnet tvingas acceptera drastiska förändringar i sin livssituation, den största av dem att skiljas från sin mor.

Det kunde vara läge för ett pekfinger mot vuxna som "förverkligar sig själv" så att barnet får ta stöten. Man är frånvarande, man för in nya och främmande vuxna i bilden. Men det får stanna vid ett stilla konstaterande: s.k. komplicerade (läs: icke kärnfamiljs-)förhållanden tenderar att bli allt vanligare. Nya slags konstellationer måste accepteras som ett faktum.

Det finns inget som säger att barnet automatiskt har det bättre i en ursprunglig kärnfamilj. Självbilden kanske har det lättare att utvecklas i ett sammanhang med färre variabler, men å andra sidan är kraven desto större på de få vuxna som finns i närheten i den gamla modellen.

På väg i livet

Att vandra längs stigar och vägar i en främmande miljö är hur skönt som helst! Trots tidvis dåligt väder, tung packning, sjuka fötter, tom mage - eller kanske just därför. Det är balansen mellan att ta ut sig och ta igen sig. Det är ut med gamla tankar och in med nya.

Att gå med sin packning på en väg är den bästa symbolen för livet. "Via" betyder väg, "vie" betyder liv. Man är alltså ganska nära livets innersta när man vandrar längs vägen.

Jag tror att de flesta, om än inte alla, som går längs den gamla leden till Santiago de Compostela inte är "alldeles unga" längre. Man är i ett skede av livet då man uppskattar ett bra sätt att få distans - till livet. En vandring i gamla kulturmiljöer och varierande terräng, med möjlighet till tillfälliga men intressanta bekantskaper, gör att man kopplar loss från det dagliga. Man kan ta sig fram på sitt eget sätt, i sin egen takt. Man kan tanka in nya intryck. Man kan förnyas.

Vi mot dem

Det är fascinerande - och lite skrämmande - hur mycket en ishockeypuck kan betyda. Hur den slås, hur den lyfts och snurras, vem som gör det och vart den studsar...

Jag hör till dem som skriker högt och bär mig åt i stundens hetta, när det blir mål för laget som jag hejar på. Jag är glad med alla dem som gläder sig över ett fint spel och en rättvis seger. Och jag förundras över att 30.000, 50.000 och nu senast 100.000 människor (i Helsingfors centrum) kan fås att jubla i kör över hur den lilla gummibiten förts fram på isen.

Samtidigt finns där ett uns av fasa över något obestämbart. Tänk att människor i hundratusental över vårt land, kanske i miljoner, i samma sekund reagerar och agerar! Man gör det "med ryggmärgen", känslomässigt, inför något som man upplever som starkt positivt.

Det har kommit kritik kring att nationalistiska och rasistiska krafter utnyttjat situationen för sina syften. Människor med invandrarbakgrund har känt sig hotade. Då är det inte långt ifrån att man tänker på vad som hände vid de tyska nationalsocialisternas gigantiska manifestationer och massmöten på 1930-talet.

Finns det en likhet mellan 1930-talets massmöten i hetsig vi mot dem-anda och de gångna dagarnas vi mot dem-ställning? Jag tror att det finns, men jag hoppas att i den mån det finns något motsvarande nu, så är det högst tillfälligt och övergående. Det finns säkert ändå så mycket sunt positivt i detta också, sådant som är värt att bygga vidare på.

Att vara en länk

Det kändes som en ära att få vara en länk i kedjan, när jag förde in uppehållstillståndsansökningarna för familjen som hotas av utvisning. Mer eller mindre av en slump blev jag anlitad i processen, genom kontakt med sådana som varit engagerade på riktigt. Jag hjälpte till en stund med att fylla i papper, scanna och maila. Sen körde jag till polishuset och var med och såg att pappren togs emot. Allt kändes mycket bra och lite högtidligt. Det var en heder.

Familjen har inte fötts under lika lyckliga stjärnor som jag. De tillhör en folkgrupp på en plats på vår jord, där de är lägst i rang och hårt förföljda. Ett rådande krigstillstånd har förvärrat deras situation ytterligare. Sönerna hotas av tvångsrekrytering till att agera levande sköldar framför den makthavande gruppens armé. De kan inte återvända till sitt land. Deras enda fungerande kontaktperson är en släkting som tagit sin tilllykt till ett slumområde utanför huvudstaden.

Den här familjen har väntat här i två och ett halvt år på besked om de får stanna. Barnen har gått i skola, fått betyg. Nu sitter de alla häktade, eftersom de hotas av avvisning. Finland tar samtidigt emot ett bestämt antal s.k. kvotflyktingar. Två dagar innan jag förde in de här pappren, anlände en sådan grupp accepterade flyktingar hit till samma del av vårt land, från samma by och av samma folkgrupp som den här familjen.

Människor som engagerar sig livligt i sådana här öden brukar ofta hos oss kritiseras som naiva. Jag känner stolthet över att ha fått vara en länk i kedjan, med en liten insats för att den här familjen inte skulle utvisas mot dödshot i sitt hemland.

Finalmente libero!

Free at last! För en fri man i ett fritt land är det bara den ultimata friheten på två hjul som mera finns att uppnå. Nu blev det den italienska varianten, en 250 kubikars Vespa GTSie. Enkel och mysig att glida fram på, för en eller två.

Något slags power finns där ju också, det är ju ändå en MC och ingen moppe detta... och en "riktig" motorcklist vinkade till hälsning på Öjavägen, så nu är man accepterad bland hårdingarna också.

Sol, värme och torr asfalt i kombination med ett litet kraftpaket i nätt och praktisk förpackning. Hur gött som helst. Den friskaste luften, det grönaste gräset och den klaraste sjön finns inom räckhåll hela tiden. Det pirrar i kroppen bara av att plocka fram de rätta kläderna!

Och trots att det handlar om mestadels onödig körning (fast vad är det som är onödigt här i livet?), så känns full tank för 10 € och en förbrukning på någon ynka liter per hundra ju nästan ekologiskt rätt!

Att inte lita på sig själv

Michael Madsen har gjort en dokumentärfilm om det djupa hålet på kärnkraftverkets tomt i Eurajoki. Hålet som ska fyllas med högaktivt kärnavfall och sedan proppas igen. Filmen heter Into Eternity och är en stilig presentation av ett komplext problem. På finska heter gropen (och filmen) Onkalo, som betyder hålighet.

Hålet kallas "vårt mest bestående arv till eftervärlden". Man räknar med ett tidsperspektiv på 100.000 år innan faran är över. Och mot bakgrunden av dagens statistiska och geologiska kunskaper är det förstås osannolikt att något otrevligt skulle hända innan dess. Ingen kan garantera att det är omöjligt att något otrevligt skulle hända, men många kan garantera att det är osannolikt.

När man är rädd uppstår en flyktreaktion. När det uppstår ett problem är det naturligt att man vill komma bort från det. Så här gör man när man inte litar på sig själv, när man känner att man inte kan hantera problemet. "Vårt mest bestående arv till eftervärlden", gropen i Eurajoki, är samma sak på ett annat sätt: vi placerar det obehagliga så långt bort från oss själva som möjligt och försöker att inte tänka på det.

Kärnkraftsindustrin är sofistikerad, men avfallshanteringen är primitiv.

Det skulle kännas bättre om man på hög nivå åtminstone fick till ett tungt principbeslut om att det verkligen ska satsas på energiformer som människan kan hantera fullt ut. Allt det redan producerade högaktiva avfallet kommer vi inte mera ifrån, men det enda som skulle kunna återställa en sund, kollektiv självkänsla skulle vara beslutet att åtminstone börja försöka komma på rätt spår.

Het debatt? Nåja...

Små saker kommer nuförtiden fram i stort format. Den demonstration mot obligatorisk skolsvenska i Finland som ordnades i går utanför riksdagshuset var en liten grej. Men i finlandssvenska medier verkar den fort ganska stor. Och för dem (motståndare mot skolsvenska) som kommit dit med de bussar som erbjudits av Finskhetsförbundet är det säkert en stor sak.

Systemet med öppen (offentlig) information förändras som bäst och vi vet inte ännu vart utvecklingen leder. Från att ha varit mer eller mindre kontrollerat och toppstyrt, också i demokratiska länder, ges det via internet allt mera utrymme för fritt uttryckta åsikter av alla de slag. De här åsikterna plockas sedan upp av allmänheten och enskilda människor allt snabbare, utan sortering och moderering.

Frågan är inte om systemet borde kontrolleras hårdare, för undvikande av uttryck som helt enkelt "slår över". Den tiden är förbi och det kommer ändå inte att vara möjligt. Frågan gäller i stället hur moget vi som mottagare av fri information lyckas bedöma (förhoppningsvis utgående från en sund värdebas) vad som är rätt och fel, vettigt och sanslöst - och hur ledare och politiker lyckas fungera i relation till den ökade öppenheten.

Jag hoppas att den unga generationen, som slukar maximalt av informationsflödet i princip utan kontroll, har den värdebas som behövs för att kunna sortera vettigt från sanslöst, smått från stort.

Betong!

Betong är väl något av det häftigaste människan har uppfunnit. Armera med järn, blanda, häll ut och det blir hårt som bara den.

Häftigt, fast ganska primitivt. Därför har det varit ganska intressant att iaktta att det är det primitiva som gäller när det handlar om något så sofistikerat som att hantera kärnkraft!

Hur bygger man ett kärnkraftverk?

Jo, först gräver man undan och sätter MASSIVT MED BETONG under alltihop. Man sätter så mycket att det t.o.m. ska förhindra en härdsmälta, alltså att hela processen skulle skena iväg så att den ofantliga energin bara skulle börja äta sig neråt och förorena grundvatten och mark. Reagera med vattnet, explodera, Kinasyndromet...

Sen bygger man då själva kraftverket med MASSOR MED BETONG över och runtom hela anläggningen. Det här ska liksom garantera att vad som än händer - som jordbävning t.ex. - så ska man inte behöva befatta sig med det otrevliga som händer där inne, om något skulle hända alltså.

Till och med när avfallet ska långtidsgömmas ner i Finlands tjocka urberg finns betongen med i bilden.

Jag beundrar människans innovationsförmåga, som kommer till uttryck t.ex. i att hon klurat ut hur man tar energi ur atomkärnor. Men jag är bekymrad över hennes oförmåga att kontrollera det hon hittat på. Jag ser KÄRNKRAFTSINDUSTRINS TILLTRO TILL BETONG som ett tecken på människans naiva inställning till sin egen förmåga. Den visar att kärnkraft är mer än vad människan tryggt klarar av.

Och vad gör man när det visar sig att inte ens betongen håller, när det går riktigt på tok? Jo, ett seriöst alternativ är att ösa mera på!

Kompetent utan diplom!

"No diploma, no training, no qualifications - just a great deal of nerve!" I sin mest hopplösa stund vräker en stammande kung George VI den vassaste kritik han bara kommer på över sin talpedagog. För att till sist ändå ta reson och med den formellt outbildade Lionel Logues hjälp klara av sina stora tal till nationen under andra världskriget.

Det handlar om filmen The King's Speech. Se den, om du inte gjort det ännu! Manuskriptet bygger på en bok som Lionel Logues sonson Mark skrev om sin farfars relation till kung George VI, boken kom ut 2010.

Kan det sägas klarare? Här framgår med största möjliga tydlighet att det inte är diplomen eller examina som är poängen när det gäller verklig kompetens!

Så här beskriver Logue de erfarenheter som i tiden var så avgörande för honom att han nu tror sig kunna hjälpa en svårt stammande kung: "When the Great War came, our boys were pouring back from the front, shell-shocked and unable to speak and somebody said, “Lionel, you’re very good at all this speech stuff. Do you think you could possibly help these poor buggers”. I did muscle therapy, exercise, relaxation, but I knew I had to go deeper. Those poor young blokes had cried out in fear, and no-one was listening to them. My job was to give them faith in their voice and let them know that a friend was listening. That must ring a few bells with you, Bertie." (kung George VI hette ursprungligen Albert och kallades privat för Bertie)

Läs f.ö. också på Diana Websters blogg (engelskalärare som bott i Finland sedan 1952) den fina berättelsen om när hon som 9-åring lyssnade till kungens tal i verkligheten (under rubriken The King's Speech).

Klokt om livet

Köpte en fin liten bok på Arkadia International Bookshop i Helsingfors. Kärnfullt och klartänkt riktar man sig till barn med djupa frågor, med illustrerade frågeställningar som kan diskuteras om man är beredd på så djupa frågor - frågor som barn ändå garanterat funderar på.

Det intressanta är att frågorna är lika viktiga för vuxna. Det kan t.o.m. vara så att det underlättar för vuxna att se frågorna ställda för barn.

Man pratar om lycka, drömmar, olycka, existens, meningen med livet, döden. Man ställer finurligt fram exempel på hur vi ofta ser på en fråga, och motfrågor som får en att inse att det kanske inte är som vi ofta tänker.

Varför lever man? Kanske för att arbeta.......? Men arbetar man för att leva, eller lever man för att arbeta? Om man inte gillar att arbeta? Eller om man inte har ett arbete?

Lycka är måhända att få goda betyg i skolan. Men är det en katastrof att inte få goda betyg? För vem är goda betyg - föräldrarna eller barnet? Och om man fått goda betyg och ingenting riktigt förstått ändå...

Texter: Oscar Brenifier. Bilder: Jérôme Ruillier.

Äckligt och fantastiskt

Det fraktades is från Sverige till Paris, för Chanel-modevisning med Karl Lagerfeld. Inte så lite is heller, 265 000 kg. Trettiotalet skulptörer arbetade övertid för att skapa ett riktigt isberg, inne i salen. På den kalla catwalken stänkte sedan smältvattnet när modellerna stegade fram. Föreställningen blev en succé. Efteråt tippades isen i Seine-floden.

Plats för en reflektion. Någon på plats lär ha grubblat en del över det kloka i tilltaget. "Är det rätt"........ "människor svälter"........

Min omedelbara reaktion var blandad. Halva tanken gick till människor jag känner i Afrika. Skulle jag ens kunna, våga diskutera ett sådant tilltag med dem? Skulle de nånsin kunna, vilja försöka förstå motivet bakom? Vart skulle diskussionen leda, när vi skulle prata om de penningbelopp som sattes ut? Skulle de kunna se något annat än vad gott man i stället kunde åstadkomma med samma summa pengar? Jag tänkte, till hälften, som jag tror att de skulle tänka.

Den andra tankehalvan försökte genast ana och förstå något av det konstnärliga motivet. Den var inne på att godkänna en genial prestation, en maximering och fokusering av mentala och ekonomiska resurser på en liten stunds performance. Den beundrade en gärning som är annorlunda, nyskapande, mot strömmen, som får oss andra att gå igång. Den halvan av tanken tror att det mest galna ibland för vår värld framåt.

Äckligt och fantastiskt!

Jag eller vi

Det här är viktigt. Det är sååå ofta man i en organisation stöter på komplikationer på grund av detta. Man är ofta benägen att se fel hos någon eller något, beroende på kantänka det eller det. Men när en grupp människor ska samarbeta mot ett gemensamt mål handlar det nog ofta om detta.

Alltså om var mina prioriteringar ligger på axeln kollektiv-individ. Eller för att uttrycka det enklare: jobbar jag för mig själv eller för organisationen?

Alla organisationer (kollektiv) består av enskilda individer. Och alla individer ska naturligtvis tänka på och sköta sig själv, annars blir det till ingenting. Det går inte an att förneka sina personliga behov, varken nu eller på lång sikt. Och en stark och mångsidig organisation består av individer som är mån om sin egen professionalism.

Men om kollektivet ska kunna prestera mera än de enskilda individerna, måste jag vara beredd, villig och intresserad att låta mina ambitioner, mitt kunnande, mina kontakter och mina erfarenheter stå i det gemensammas tjänst. Ibland måste jag vara beredd att pruta. Ibland måste jag vara mera ödmjuk, tolerant och fylld av respekt för dem som tänker och fungerar annorlunda.

Goda köp

Det känns bra. Först var jag en god stund inne på Arkadia International Bookshop, på Norra Hesperiagatan i Helsingfors. Intressanta diskussioner med den intressanta innehavaren Ian. Köpte en knippe intressanta och billiga böcker och tidskrifter (det blev 15 € totalt).

Rekommenderas varmt. Gå dit!

Sedan gick jag till Ruohonjuuri. En ekobutik som först fanns i VR:s godsmagasin som brann ner, nu finns den mer fashionabelt vid Kampen. Lite så där finskt... lite så där ensidigt feminint (det är ju kvinnor som startar ekobutiker, det är ju kvinnor som besöker ekobutiker)... och klart dyra priser... men snyggt, redigt, bra kvalitetsnivå, hög ambitionsnivå, god service. Och så stod Tove Törnblom, östnyländsk ekobondosttillverkare, där och förevisade och gav smakprov. Så med i ryggsäcken kom, förutom ett mexikanskt kollektivkaffe, en vitlöks- och en apelsinvariant av Toves ostar.

Vandrar sen iväg, funderande över det här med köpbeteende. Att det ska vara så svårt att lära in det där beteendet som går ut på att köpa sällan, söka fram det genomvettiga alternativet - och vara beredd att betala mera och ändå tycka att det känns bra!

Bildning är relativt

På Wikipedia påminns jag om att bildning inte är ett lättfattligt eller entydigt ord.

Jag slår först upp på finska, på sivistys. Bildning sägs där betyda "genom fostran uppnådd kunskap, andlig mogenhet och öppet sinnelag" (min egen övers.). Man konstaterar en skillnad mellan att vara lärd och att vara formellt (ut)bildad. Den personliga mognaden kallas också "hjärtats bildning" eller vishet, till skillnad från den akademiska kunskapen.

Det är väl bra. Men sen händer det något när jag vill gå över till andra språkvarianter av detta ord. Man har via ett resonemang om "högkultur" (finns bara på finska) valt att förlikna sivistys vid civilisation (t.ex. länkarna till motsvarande svenska och engelska sidor). Hmm.

Ordet bildning finns å andra sidan bara på svenska. Mycket kort beskrivet, med länkar till danskans och norskans dannelse. Den nordiska familjen! Men här, dvs på den svenska sidan, har nog inte åtminstone den fria bildningens representanter hållit sig framme i den fria encyklopedin för att sätta innehåll i ordet. Plats för insatser!

Men sen blir det BINGO: på de "nordiska" sidorna hittar man ju tyskans bildung, och det var väl där som ursprunget fanns! Här finns det att läsa, här finns det länkar.

Fast å andra sidan: när jag från den tyska sidan vill gå över till den svenska - så hamnar jag på utbildning!

* * *

"Bildning" är relativt. I Finland är vi ensamma med "fri bildning" på svenska och "vapaa sivistys" på finska. Ensamma i wikipediskt avseende.

Mångfald är rikedom

Ett år gick