Verkligheten rycker närmare

Jag hör till dem som hittills levt sitt liv många hundra hundra kilometer från närmaste kärnkraftverk. Utan att ständigt påminnas om de verkligt stora farorna och riskerna. Ett Tjernobyl och ett Fukushima rubbar visserligen balansen, men bara för en tid. Sådan är det mänskliga medvetandet, att det gömmer undan det obehagliga så fort som möjligt. Man lever som i en fantasi, som om det svårförståeliga inte fanns.

Nu är det tillbaka till verkligheten som gäller igen. Nu finns ett beslut på att kärnkraften rycker närmare - fronten kommer snart att ligga på 100 kilometers avstånd, i Pyhäjoki.

Tankarna går till dem som bor intill de nuvarande reaktorerna i Olkiluoto och Lovisa. Hurudan mental process har det varit att uppleva etableringen på RIKTIGT nära håll? Utan att varken kunna påverka på riktigt, när beslut tas på dessa nivåer, utan att heller riktigt kunna fatta hur energiprocesserna styrs eller riskerna ska bedömas. Man får alltså lov att bara acceptera. Genast eller småningom, någon kanske aldrig gör det.

Hur känns verkligheten på riktigt? Hur påverkar den oss? Hur funkar det egentligen när man dövar sitt  samvete inför de kommande generationerna?

Kriser som t.o.m. "traditionella" krig tar slut någon dag, men när ett nytt kärnkraftverk startar är det i praktiken en s.k. irreversibel reaktion som inte kan gå tillbaka, när man beaktar nedbrytningstiden för det radioaktiva avfallet.