Slutet är början

Blommor på en spegelblank flygel. Finklädda människor. Gångna tiders årskurser i ramar på väggen. Stentavlor med namn på de stupade. Känslofulla, onödigt långa tal. Hett.

Skolavslutning.

Som med så mycket annat, kan man vända på steken. Ögonblicket som kallas skolavslutning markerar också början på tiden som kommer efter. Före det här ögonblicket har man umgåtts intensivt, arbetat hårt, slappnat av. Trivts emellanåt, haft tråkigt emellanåt, varit lugn och varit rädd. Nu börjar en ny period, tiden utan alla de där människorna och alla intryck som det har fört med sig att vara tillsammans med dem. En mer självständig tid, på gott och på ont.

Den blomstertid... lust och fägring...... vi kallar den en avslutningssång, men den besjunger det som kommer.

Det händer sig att det t.o.m gråts när det är avslutningsdags. Unga som vuxna kan känna det tungt att acceptera att en bra tid är slut. Man märker att man har gått i en skola som man inte vill lämna. Många återvänder också. Det ideala resultatet är en blandning av vemod bakåt och styrka framåt.

Knappast barntillåtet

"Barntillåten är Bibelns historia knappast". Det säger chefredaktör Karen Gunn i nummer 5/2012 av National Geographic. I en artikel om de första kristna lärjungarna beskriver man hur de för ungefär 2000 år sedan fick dö för sin nya tro:

• de halshöggs
• de pryglades ihjäl
• de spikades upp på kors
• de flåddes levande och korsfästes sedan
• de spetsades
• de blev stenade
• de blev itusågade på mitten
• de brändes för att fungera som nattbelysning

På bilden t.h. har en kvinna kommit för att se Maria från Magdalas kranium i Provence, Frankrike. Kvinnan är född som muslim i Iran och fördjupade sig i kristendomen efter att ha flyttat till Sverige. Hon känner ett starkt släktskap med med den kvinnliga lärjungen, vars historia ofta förbigås. "I mitt hemland är alla kvinnor osynliga i maktens skugga".

Jag stoltserar inte med att vara en "god kristen". I globala sammanhang klassificeras jag ändå automatiskt som kristen, i möte med andra religioner, eftersom jag kommer från ett "kristet land". Och det protesterar jag inte mot. Någonstans finns där en känsla av glädje och stolthet. Trots fasa av insikten om vad människor har kunnat göra mot varandra, och tvingats utstå på grund av varandra. Jag får ändå representera en livs- och människosyn som grundar sig på respekt och förlåtelse. 

Öppet

Vi hade Öppet hus på vår skola. Det kom mycket folk. Glada människor. Olika åldrar. Olika nationaliteter. Olika intressen. Olika behov. Man pratade mycket. Man lät sig inspireras. Man kom med idéer.

En skola är vanligen inte öppen, inte heller vår, på så sätt att vem som helst utan speciell orsak skulle känna sig manad att droppa in. Det här är inte riktigt bra.

Vi borde ha mera Öppet hus. Hela tiden. Fungera som en mötesplats. Ett torg, där man kan träffas, fördriva lite tid, uträtta något ärende, köpa eller sälja något, utbyta någon erfarenhet. Vädra ambitioner, behov, aktualiteter.

En "skola" med "fri bildning" känns rätt när dörrarna är rejält öppna.

Fri eller "friare"?

Här en bild av den fria bildningens stolta skepp som dras fram av de glada och initiativrika arbetarna.

Föga anade Ilya Repin då, i början av 1870-talet, hur väl hans målning skulle teckna verkligheten i den i daning vardande staten Finlands kommande fria bildningsarbete ännu nästan 150 år senare! Fria män på flodbanken, dragande en stor farkost med slaka segel.

Det finns undantag, men friheten borde utnyttjas långt mer än vad som sker. Det finns allt för många "friare" till olika saker: man friar till trender, till auktoriteter m.m. men tar sällan självständiga, riktigt unika initiativ. Det är som om man skulle vilja att den fria bildningens huvudfåra ska uppfattas som parallell med och liggande inne i utbildningssektorns mainstream. Man söker sin bekräftelse genom att försöka vara en duktig pråmdragare, i stället för att segla ut på havet med sin lätta farkost.

Mera lådbilsrally, mera grottkrypning! Mera testande av gränser och brytande av mönster!

Svårast av allt

Det hände igen. Och det kommer att hända igen. Konflikt.

Det svåraste av allt är att vara osams och ändå kunna fungera vettigt. Att hantera en konflikt så att den t.o.m. blir till något konstruktivt. Att gräla professionellt. Det må sedan gälla på jobbet eller hemma.

Ändå dyker de upp hela tiden. Konflikterna, ett slags världens vanligaste fenomen. De kan vara små till en början. Oskötta eller fel hanterade växer de till oöverstigliga hinder och kan orsaka stor skada.

Och varför är det nu så svårt det här? Finns det ingen dundermedicin? Finns det ingen ultimat konfliktlösningsnyckel?

Det finns nog bara ett sätt. Eller egentligen inget - för det fiffigaste är att undvika det hela på förhand. Att "vaccinera" sig genom att bygga upp ärliga argument utgående från människosyn och grundinställning. Genom att:

• öva sig i osjälviskhet 
• visa respekt och ödmjukhet
• intressera sig för andra(s) sätt att fungera
• lyssna med två öron och tala med en mun
• undvika att främst söka efter egen fördel
• inte söka makt på andras bekostnad
• vilja samarbeta
• se det allmänna bästa
• bejaka också sina egna ambitioner

Lika men olika

Ibland glömmer jag hur stor den här planeten är och hur långt det är mellan olika "världar" som vi människor lever i.

Platsen t.h. är helig. Bilden är tagen i april 2012, strax utanför en liten stad i västra Afrika. Pinnarna står i sanden intill en tidvattenström som drar förbi staden. Där finns ett par nya stearinljus. Nattetid dyker ett namngivet, kvinnligt väsen upp och försvinner snabbt. Hon kan anta olika former och man hinner inte se henne. Men hon beskyddar stadens invånare för faror. Speciellt inför den årliga regnperioden besöker kvinnorna platsen för att visa henne sin vördnad, i hopp om att man ska få tillräckligt med regn så att skörden räcker till för hela årets behov av bl.a. hirs.

Trots de senaste tvåtusen årens influenser norrifrån lever man här fortfarande i en afrikansk verklighet och föreställningsvärld. Det sägs att landets befolkning består av 95 procent muslimer, 5 procent kristna och 100 procent animister!

Koll

Jag gör så gott jag kan när det gäller det där med kalendrar och anteckningsmaterial. Jag brukar använda en liten röd anteckningsbok som passar outdoors och på tuffare resor. Ett litet ruthäfte behövs dessutom ibland. En smartphone har jag också, som kan vara med nästan överallt, fast jag ibland måste ty mig till en enklare modell. Så har jag en 13x21 cm Moleskine notebook med styva pärmar, som passar på möten och resor. En iPad passar i de flesta lägen, så länge elektriciteten och uppkopplingen räcker till. Sen är det då datorn, som ska rymma allt.

Om jag har koll? Nä.