1. Katternö, ett flerkommunalt elkonsortium i norra svenska Österbotten, ger regelbundet ut en snärtig "medlemstidning". Den går till alla hem i de kommuner som äger bolaget i fråga. Det är en sån där tidning med en kvalitet på papper, foto m.m. som små aktörer bara kan drömma om att ha råd att ge ut. Men via dagens elpriser är det mycket som är möjligt.
Det som får mig sorgsen är en lång artikel i flera delar, om en tidigare aktivist i Greenpeace som senare hoppat av. Välskriven text, snygga bilder som sagt. Men... det hela fungerar som ett förlöjligande av småskalig aktivism. Svartvita bilder av långhåriga våghalsar från 70-talets spektakulära protester mot t.ex. kärnkraft. En ångerfull (?...) avhoppares resonemang, framhävande av vetenskapliga fakta framom löst tyckande.
Hallå!! Får människor inte ha åsikter längre? Har inte extraordinära proteståtgärder i alla tider fört världen framåt? Och framför allt, ska ett elbolag som ägs av kommuner i sin "medlemstidning" till hemmen satsa stort på att övertyga invånarna om att aktivism är dumt?
2. Paul Lillrank, vasstungad och skarptänkt Aalto-professor och Hbl-kolumnist, uttrycker sig nedlåtande (om jag förstår honom rätt?) om det som kallats Ockupera Wall Street-rörelsen. Ett färskt fenomen, en rörelse som runtom i världen protesterar mot social och ekonomisk ojämlikhet och mot företagens påverkan på regeringar.
Han anlägger ett kort historiskt perspektiv och jämför med antiglobaliseringsdemonstrationer för tio år sedan. "Ungdomar som inte riktigt vet vad de vill, provocerar och får lite stryk för att sedan ena sig mot polisbrutalitet". Nu är det då fråga om "en picknick i parken", när det gäller Occupy Wall Street.
Hallå igen!! Jag läser detta som ett nedvärderande av skarpsynthet, formuleringsförmåga, civilkurage och ledarskap - på det lilla planet. I den sämsta av världar ska bara de stora rösterna få räknas.
