Huvudduk?

Vad är det med hijab som gör att det är så komplicerat? Varför reagerar man, i olika läger, så starkt på att kvinnor bär huvudduk?

Den syrisk-norska kolumnisten Sara Azmeh Rasmussen brände sin huvudduk offentligt under internationella kvinnodagen 2009, i protest mot den könsdiskriminering som hon anser att det muslimska plagget förmedlar (Wikipedia). Hon rönte både uppskattning och bemöttes med snöbollar, hon har också blivit hotad.

I Frankrike är det för närvarande en stor fråga som engagerar bl.a. presidenten, huruvida det är emot konstitutionen att förbjuda offentligt användande av burka, den heltäckande kvinnliga klädseln.

Vad är hijab?

Hijab är i vidare bemärkelse regler för återhållsam klädsel inom islam, i snävare bemärkelse användning av ett plagg som täcker hår och axlar. Det mest heltäckande uttrycket för hijab är burka, som täcker i princip allt. Däremellan finns också niqab.

Vad är det svåra?

I Frankrike diskuterar man alltså burka , det plagg som täcker allt från topp till tå.

Jag försöker nu föreställa mig som den infödda franska medborgaren med ursprung och härstamning i den europeiska kulturen, som modell för vem som helst av oss i västerlandet. Jag reagerar på en kvinna som kommer emot, dold i tyger så att ingenting av henne syns. Jag tror att reaktionen utgår från en känsla av intrång och orättvisa. Någon eller något kommer för nära inpå och sätter regler som påverkar också mitt sociala liv. Jag bemästrar inte längre situationen, jag tvingas acceptera samlevnad nära människor i ett system som jag inte rår på.

Det värsta är att systemet i mina (nu menar jag alltså den fiktiva medelvästerlänningens) ögon känns totalitärt, mot mig. Där finns en likhet med situationen då människan jag möter på gatan är en soldat iklädd en arméuniform - tillhörande det egna landet eller i värsta fall en främmande makt! Jag tror att i mötet med en burka, när det sker i "fel" omgivning, kan finnas samma känsla av skräckblandad uppgivenhet och rädsla, ibland också förnedring, som inför en soldat tillhörande en makt som man inte rår på.

Jag förstår motståndet mot i synnerhet burka i den europeiska kulturverkligheten.

Underbart är kort

Våren är nu. Bara nu, inte sen.

Jag ser på det ljusgröna som nästan inte syns ännu. Om ett ögonblick är det inte mera. Jag överväldigas av ljuset, känner värmen. Marken är mjuk men ännu kall. Innan jag hinner reagera, kommer det här ögonblicket att övergå i ett "är inte längre, var nyss, vart tog det vägen". Sommaren kommer att vara det som är. Värmen blir sommarvärme. Ljuset och färgerna kommer inte längre att höra våren till, de kommer att vara ljus och färger som börjar signalera om höst.

Jag lyssnar till lövsångaren, en "vän vän" på vår gård.

Jag kommer ihåg Povel Ramel. År 1956 skrev han "Underbart är kort".

Vi är i krig!

- Tässä on ollut kysymyksessä viime päivinä ja erityisesti tänään taistelu kansanvallan ja markkinavoimien välillä!

En strid mellan folkväldet och marknadskrafterna. Så här beskriver Finlands finansminister Jyrki Katainen den kamp som pågått de senaste dagarna och veckorna, kampen för att enas kring ett sätt att rädda Greklands och andra europeiska länders ekonomi. Uttalandet liksom händelserna i övrigt förtjänar fortsättningsvis att diskuteras och kommenteras, t.o.m. på en PD-blogg.

Först pengarna. Finlands akuta andel t.ex., den är ca 1,5 miljarder euro. Det blir ca 300 euro per finländare, mera förstås om man räknar bara med de vuxna som i verkligheten kan betala. Hela Finlands andel är 8,14 miljarder eur0, det betyder ca 1600 euro per varenda finländare. Båda summorna är en stor peng för många. Vår finansminister säger visserligen att vi inte kommer att behöva betala pengarna. Vi lär inte ha behövt betala nånting år 2008 heller, när riksdagen lovade en 50 miljarders garanti till våra banker. Det lär ha räckt med att lova. Nåja, framtiden får utvisa hur det blir.

Sen det här kriget. Det är bara att konstatera att det är så här som sofistikerade krig förs idag. Utan vapenskrammel, utan blod, svett och tårar. Så här gör världens mäktiga upp om makten - den ekonomiska makten. Nåja, de allra mäktigaste är väl inte våra folkvalda politiker utan privatekonomins stora doldisaktörer. Men eftersom vi är många till antalet i de nationella härerna (väljare, skattebetalare = trogna soldater) har politikerna ju också ganska stor makt.

Så det här med solidaritet. Vissa politiker utnyttjar det populistiskt smarta draget med att "vi ska inte betala för Greklands 40-50-åriga pensionärer". Det fungerar bra, då behöver man inte vara solidarisk. Å andra sidan kan de också säga att nu gäller det att vara solidarisk för det handlar i förlängningen om hela den europeiska ekonomin och kanske mera. Om det sen är solidaritet kan ju diskuteras, då det handlar om att reagera bara när man själv är hotad. För egen del vill jag säga att politik handlar om solidaritet. Nu gäller det ekonomisk politik och god ekonomi är ofta en förutsättning för att kunna handla solidariskt på andra områden.

Det som mest förvånar mig är hur den här politiken bedrivs, hur det här kriget förs. Vår finansminister är nu nöjd och säger sig våga påstå att folkväldet tar ett strupgrepp om motståndaren, marknadskrafterna. Men som soldat i hans armé skulle jag nog ha velat bli lite tidigare och bättre informerad om vad som är på gång. Nu ska jag över en natt vara beredd och börja förbereda mig på den framryckning som han har lovat att ska ske. Procedurerna får mig nog att befara att våra härförare inte riktigt har kontroll på läget. Skulle det sägas i brandtermer, ser det nog mera ut som att man springer och släcker små eldhärdar utan att ha en uppfattning om hela skogsbrandens storlek. Vår solidaritet förtjänar bättre information.

Shankaboot!

På www.france24.com stötte jag på något nytt och fascinerande: Shankaboot - en arabisk "tv-serie på webben"!

Serien är libanesisk, den är online sedan 12 mars. Officiell launch blir det den 12 juni i Beirut, då blir det också en stor konsert med många libanesiska artister. Det finns en egen snärtig hemsida, www.shankaboot.com. Avsnittena ligger på Youtube, där de också kan hittas separat och ses i de olika upplösningarna.

Det hela handlar om Suleimane, en ung kille som kör omkring på sin skoter i Beirut med mediciner, gasflaskor och mat på sin skoter till folk. Med sin "dynamic editing, realistic settings, engaging music and use of regional, idiomatic Arabic" är den en story som unga libaneser kan identifiera sig med. Konkurrensen finns i turkiska och latinamerikanska TV-serier.

Framför allt är formatet och konceptet intressant: webbaserat, korta avsnitt på 4-5 minuter, interaktivitet... det finns också ett webbforum och en Facebook-site som har inspirerat tittare till diskussion kring frågor som är tabu i arabvärlden.

Igen ett tecken på hur nya segment uppstår, eller skapas. Det här formatet finner säkert sin plats vid sidan av gamla bekanta tv-format. Jag tror jag börjar lära mig att man aldrig ska tänka svartvitt och antingen-eller, dvs att det nya automatiskt måste åsidosätta något annat. Av någon anledning tycks vi konsumenter vara redo att hela tiden ta in nytt vid sidan av det gamla.

På samma sätt kan man anta att fenomenet att läsa "e-böcker" på läsplattor etablerar sig vid sidan av de tryckta böckerna.

Är pennan mäktigare än fingret?

Rubriken är en parafras på uttrycket "pennan är mäktigare än svärdet" som myntades av en engelsk poet och politiker på 1800-talet. Nu används det i den mördande kamp som tycks vara på gång mellan IT-världens stora.

Det handlar om det nya segmentet "Tablet Computing", där man kånkar på en liten platta som man kan läsa och titta på en massa material i. Bill Gates övertygelse enligt nätmagasinet Fast Company är att man ska använda en penna när man hanterar en sådan apparat, medan nya iPad från Apple ju fungerar lika som lillabrodern iPhone, med fingret.

Vi får se hur segmentet utvecklas. En möjlighet kunde vara att det splittras upp i två: ett där Microsoft med sin penna är starkare - där kan man också skapa nya saker. Och ett annat där Apple har tätplatsen - där läser, tittar och surfar man med maximal smidighet.