Vi mot dem

Det är fascinerande - och lite skrämmande - hur mycket en ishockeypuck kan betyda. Hur den slås, hur den lyfts och snurras, vem som gör det och vart den studsar...

Jag hör till dem som skriker högt och bär mig åt i stundens hetta, när det blir mål för laget som jag hejar på. Jag är glad med alla dem som gläder sig över ett fint spel och en rättvis seger. Och jag förundras över att 30.000, 50.000 och nu senast 100.000 människor (i Helsingfors centrum) kan fås att jubla i kör över hur den lilla gummibiten förts fram på isen.

Samtidigt finns där ett uns av fasa över något obestämbart. Tänk att människor i hundratusental över vårt land, kanske i miljoner, i samma sekund reagerar och agerar! Man gör det "med ryggmärgen", känslomässigt, inför något som man upplever som starkt positivt.

Det har kommit kritik kring att nationalistiska och rasistiska krafter utnyttjat situationen för sina syften. Människor med invandrarbakgrund har känt sig hotade. Då är det inte långt ifrån att man tänker på vad som hände vid de tyska nationalsocialisternas gigantiska manifestationer och massmöten på 1930-talet.

Finns det en likhet mellan 1930-talets massmöten i hetsig vi mot dem-anda och de gångna dagarnas vi mot dem-ställning? Jag tror att det finns, men jag hoppas att i den mån det finns något motsvarande nu, så är det högst tillfälligt och övergående. Det finns säkert ändå så mycket sunt positivt i detta också, sådant som är värt att bygga vidare på.

Att vara en länk

Det kändes som en ära att få vara en länk i kedjan, när jag förde in uppehållstillståndsansökningarna för familjen som hotas av utvisning. Mer eller mindre av en slump blev jag anlitad i processen, genom kontakt med sådana som varit engagerade på riktigt. Jag hjälpte till en stund med att fylla i papper, scanna och maila. Sen körde jag till polishuset och var med och såg att pappren togs emot. Allt kändes mycket bra och lite högtidligt. Det var en heder.

Familjen har inte fötts under lika lyckliga stjärnor som jag. De tillhör en folkgrupp på en plats på vår jord, där de är lägst i rang och hårt förföljda. Ett rådande krigstillstånd har förvärrat deras situation ytterligare. Sönerna hotas av tvångsrekrytering till att agera levande sköldar framför den makthavande gruppens armé. De kan inte återvända till sitt land. Deras enda fungerande kontaktperson är en släkting som tagit sin tilllykt till ett slumområde utanför huvudstaden.

Den här familjen har väntat här i två och ett halvt år på besked om de får stanna. Barnen har gått i skola, fått betyg. Nu sitter de alla häktade, eftersom de hotas av avvisning. Finland tar samtidigt emot ett bestämt antal s.k. kvotflyktingar. Två dagar innan jag förde in de här pappren, anlände en sådan grupp accepterade flyktingar hit till samma del av vårt land, från samma by och av samma folkgrupp som den här familjen.

Människor som engagerar sig livligt i sådana här öden brukar ofta hos oss kritiseras som naiva. Jag känner stolthet över att ha fått vara en länk i kedjan, med en liten insats för att den här familjen inte skulle utvisas mot dödshot i sitt hemland.