Att vara en länk

Det kändes som en ära att få vara en länk i kedjan, när jag förde in uppehållstillståndsansökningarna för familjen som hotas av utvisning. Mer eller mindre av en slump blev jag anlitad i processen, genom kontakt med sådana som varit engagerade på riktigt. Jag hjälpte till en stund med att fylla i papper, scanna och maila. Sen körde jag till polishuset och var med och såg att pappren togs emot. Allt kändes mycket bra och lite högtidligt. Det var en heder.

Familjen har inte fötts under lika lyckliga stjärnor som jag. De tillhör en folkgrupp på en plats på vår jord, där de är lägst i rang och hårt förföljda. Ett rådande krigstillstånd har förvärrat deras situation ytterligare. Sönerna hotas av tvångsrekrytering till att agera levande sköldar framför den makthavande gruppens armé. De kan inte återvända till sitt land. Deras enda fungerande kontaktperson är en släkting som tagit sin tilllykt till ett slumområde utanför huvudstaden.

Den här familjen har väntat här i två och ett halvt år på besked om de får stanna. Barnen har gått i skola, fått betyg. Nu sitter de alla häktade, eftersom de hotas av avvisning. Finland tar samtidigt emot ett bestämt antal s.k. kvotflyktingar. Två dagar innan jag förde in de här pappren, anlände en sådan grupp accepterade flyktingar hit till samma del av vårt land, från samma by och av samma folkgrupp som den här familjen.

Människor som engagerar sig livligt i sådana här öden brukar ofta hos oss kritiseras som naiva. Jag känner stolthet över att ha fått vara en länk i kedjan, med en liten insats för att den här familjen inte skulle utvisas mot dödshot i sitt hemland.