Och om du ändå absolut måste gå över, i stället för att fortsätta på samma sida tills du nått glesare bebyggda och mindre trafikerade områden: utröna ännu olika möjligheter, t.ex. att genomföra överskridningen kollektivt i en större grupp av fotgängare. På så sätt kan i bilisters synfält annars så försumbara element som fotgängare göras något mer synliga.
Utanför det här resonemanget faller de platser som närmast kan användas av fotburna självmordskandidater, nämligen de sk. teoretiskt planerade övergångarna i mitten av ett kvarter. De saknar vanligen refuger, specialbelysning eller annat som skulle kunna väcka tanken hos en bilist att en människa kan få för sig att gå över en gata eller att det kunde finnas någon orsak att minska farten. Dessa platser kan närmast betraktas som trafikpolitiska skämt.
Våra heliga kor och cowboys, dvs. bilarna och deras förare, hör överhuvudtaget inte till den här frågan. Landets sed är det som gäller. Enligt den framförs en bil obehindrat längs en gata eller väg. Det är fotgängarnas skyldighet att iaktta de framrusande fordonens rörelser och försöka förutspå förarnas avsikter. Man gör det säkrast sålunda att man bidar sin tid vid de symboliska kritstrecken, alltså skyddsvägen, tills det bedöms som osannolikt att en bil från någondera hållet skulle hinna fram innan man hunnit korsa hela dess helgade körbana.
