Vi mot dem

Det är fascinerande - och lite skrämmande - hur mycket en ishockeypuck kan betyda. Hur den slås, hur den lyfts och snurras, vem som gör det och vart den studsar...

Jag hör till dem som skriker högt och bär mig åt i stundens hetta, när det blir mål för laget som jag hejar på. Jag är glad med alla dem som gläder sig över ett fint spel och en rättvis seger. Och jag förundras över att 30.000, 50.000 och nu senast 100.000 människor (i Helsingfors centrum) kan fås att jubla i kör över hur den lilla gummibiten förts fram på isen.

Samtidigt finns där ett uns av fasa över något obestämbart. Tänk att människor i hundratusental över vårt land, kanske i miljoner, i samma sekund reagerar och agerar! Man gör det "med ryggmärgen", känslomässigt, inför något som man upplever som starkt positivt.

Det har kommit kritik kring att nationalistiska och rasistiska krafter utnyttjat situationen för sina syften. Människor med invandrarbakgrund har känt sig hotade. Då är det inte långt ifrån att man tänker på vad som hände vid de tyska nationalsocialisternas gigantiska manifestationer och massmöten på 1930-talet.

Finns det en likhet mellan 1930-talets massmöten i hetsig vi mot dem-anda och de gångna dagarnas vi mot dem-ställning? Jag tror att det finns, men jag hoppas att i den mån det finns något motsvarande nu, så är det högst tillfälligt och övergående. Det finns säkert ändå så mycket sunt positivt i detta också, sådant som är värt att bygga vidare på.