Såg Klaus Härös film "Den bästa av mödrar", på bioföreställning i de djupa skogarna i Såka, Karleby. Tillsammans med ett 60-tal andra, på MI:s jippo "Friluftsbio". Ett fint evenemang. Sett filmen tidigare, men den berör.
Såg två dagar senare filmen "Iris" av Ulrika Bengts. Också den berörde. Trots sämre teknik på Bio Rex 2 i Karleby än på utebio i Såkaskogen (!).
Båda filmerna handlar om gångna tider och ett barns öde i de vuxnas komplicerade värld. Barnet blir ett offer för de vuxnas komplicerade omständigheter, relationer och ambitioner. Barnet tvingas acceptera drastiska förändringar i sin livssituation, den största av dem att skiljas från sin mor.
Det kunde vara läge för ett pekfinger mot vuxna som "förverkligar sig själv" så att barnet får ta stöten. Man är frånvarande, man för in nya och främmande vuxna i bilden. Men det får stanna vid ett stilla konstaterande: s.k. komplicerade (läs: icke kärnfamiljs-)förhållanden tenderar att bli allt vanligare. Nya slags konstellationer måste accepteras som ett faktum.
Det finns inget som säger att barnet automatiskt har det bättre i en ursprunglig kärnfamilj. Självbilden kanske har det lättare att utvecklas i ett sammanhang med färre variabler, men å andra sidan är kraven desto större på de få vuxna som finns i närheten i den gamla modellen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar