Betong!

Betong är väl något av det häftigaste människan har uppfunnit. Armera med järn, blanda, häll ut och det blir hårt som bara den.

Häftigt, fast ganska primitivt. Därför har det varit ganska intressant att iaktta att det är det primitiva som gäller när det handlar om något så sofistikerat som att hantera kärnkraft!

Hur bygger man ett kärnkraftverk?

Jo, först gräver man undan och sätter MASSIVT MED BETONG under alltihop. Man sätter så mycket att det t.o.m. ska förhindra en härdsmälta, alltså att hela processen skulle skena iväg så att den ofantliga energin bara skulle börja äta sig neråt och förorena grundvatten och mark. Reagera med vattnet, explodera, Kinasyndromet...

Sen bygger man då själva kraftverket med MASSOR MED BETONG över och runtom hela anläggningen. Det här ska liksom garantera att vad som än händer - som jordbävning t.ex. - så ska man inte behöva befatta sig med det otrevliga som händer där inne, om något skulle hända alltså.

Till och med när avfallet ska långtidsgömmas ner i Finlands tjocka urberg finns betongen med i bilden.

Jag beundrar människans innovationsförmåga, som kommer till uttryck t.ex. i att hon klurat ut hur man tar energi ur atomkärnor. Men jag är bekymrad över hennes oförmåga att kontrollera det hon hittat på. Jag ser KÄRNKRAFTSINDUSTRINS TILLTRO TILL BETONG som ett tecken på människans naiva inställning till sin egen förmåga. Den visar att kärnkraft är mer än vad människan tryggt klarar av.

Och vad gör man när det visar sig att inte ens betongen håller, när det går riktigt på tok? Jo, ett seriöst alternativ är att ösa mera på!