Att inte lita på sig själv

Michael Madsen har gjort en dokumentärfilm om det djupa hålet på kärnkraftverkets tomt i Eurajoki. Hålet som ska fyllas med högaktivt kärnavfall och sedan proppas igen. Filmen heter Into Eternity och är en stilig presentation av ett komplext problem. På finska heter gropen (och filmen) Onkalo, som betyder hålighet.

Hålet kallas "vårt mest bestående arv till eftervärlden". Man räknar med ett tidsperspektiv på 100.000 år innan faran är över. Och mot bakgrunden av dagens statistiska och geologiska kunskaper är det förstås osannolikt att något otrevligt skulle hända innan dess. Ingen kan garantera att det är omöjligt att något otrevligt skulle hända, men många kan garantera att det är osannolikt.

När man är rädd uppstår en flyktreaktion. När det uppstår ett problem är det naturligt att man vill komma bort från det. Så här gör man när man inte litar på sig själv, när man känner att man inte kan hantera problemet. "Vårt mest bestående arv till eftervärlden", gropen i Eurajoki, är samma sak på ett annat sätt: vi placerar det obehagliga så långt bort från oss själva som möjligt och försöker att inte tänka på det.

Kärnkraftsindustrin är sofistikerad, men avfallshanteringen är primitiv.

Det skulle kännas bättre om man på hög nivå åtminstone fick till ett tungt principbeslut om att det verkligen ska satsas på energiformer som människan kan hantera fullt ut. Allt det redan producerade högaktiva avfallet kommer vi inte mera ifrån, men det enda som skulle kunna återställa en sund, kollektiv självkänsla skulle vara beslutet att åtminstone börja försöka komma på rätt spår.