För egen del känner jag närmast olust och leda över att se slarv och nonchalans gällande svenska språket, från språkmajoritetens sida. Slarv som kan bero på att det helt enkelt inte fanns någon involverad som kunde svenska på riktigt. Olusten infinner sig också i kontakten med myndigheter. När det ska sparas in överallt, reduceras antalet genuint svenskakunniga till ett minimum, om ens det. Det är olustigt att få mindre och sämre betjäning på sitt eget språk än på majoritetsspråket.
Fast ibland blir det ju roligt. Skylten på bilden är en sann historia, från ingången till en s.k. tvåspråkig hälsocentral. Och det var ändå en specialbeställd, professionellt tillverkad skylt.
Men för att försöka svara på frågan: ett språk går ju inte under! Människor som talar det kan minska i antal, eller av andra orsaker sluta att tala det. Men språket tar inte bara slut! Och nånstans i det svenskaste av Österbotten, svenskare än Sverige, kommer nog för den delen aldrig att finnas något hot...
Jag tror att det som nu kan upplevas som hot, försämring eller nedgång mest har att göra med allmänna förändringar i samhället. Sparkrav gör att tjänster dras in eller produceras på andra sätt. Internet och det digitala informationssamhället gör att vi agerar alltmer annorlunda än på en tid när cementen i bygget bestod av svenska kommuner, svenska föreningar, svenska sammankomster, svenska böcker och svenska tidningar. Ännu finns det fonder med "finlandssvenska pengar", men de kommer inte att garantera att gamla strukturer består.
När vi väl lär oss att leva i det nya samhället - och inte hukar med vårt modersmål i det dagliga livet - då finns det nog en framtid för finlandssvenskan också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar