De flesta skor är till för att gå med.

Det finns yrken där man står mycket stilla. Därför finns det också skor som är specialdesignade för att stå stilla med. Men människan lämpar sig nog bättre för att gå. Med eller utan skodon på fötterna.

Skon på bilden hittades i Armenien. Den är 5500 år gammal.

Jag förbereder mig för en längre vandring. Den ska ta en månad. Jag plockar igen fram de där några, viktiga sakerna som behövs för att leva livet på vandringen. Eller, jag försöker snarast lägga åt sidan det som jag gott kan vara utan. Det är så lite som behövs i det enkla livet. Ett liv som går ut på att ta sig framåt, ta emot intryck från nya omgivningar, känna naturen och sin plats i den, utbyta tankar med människor man kan träffa, kanske hjälpa någon på vägen, dricka och äta så att kroppen får sitt, sova tillräckligt inför en ny dag. En dag i gången, en bit i gången.

Allt börjar från skorna. De är min kontakt med marken som jag går på, marken som jag samarbetar med. Jag måste ha skor som min kropp vet att kan ta mig hur långt som helst. Jag tror inte att det krävs exklusivt fina kängor, man kan nog ta sig framåt på alla slags skodon. Men fötterna, skorna och underlaget kräver sin uppmärksamhet. Nya skor ska gås in, tills det finns en kanal mellan sinnet och marken.

Att gå är att leva.

Det var kanske symboliskt att det hittades bara en sko där i Armenien. Det passar ihop med ett talesätt: "om du står med båda fötterna på jorden står du stilla". Skon kan ha tillhört en person som var så rörlig att den andra blev kvar någonstans.