"Seppo Niemelä ja Ville Marjomäki pohdiskelevat sivistyksen olemusta" (Kansanopistolehti 5/2009)De två bildningstungviktarna på bilden grunnar på bildningens, och uttryckligen den fria bildningens innersta väsen. De har i många år bidragit både på det finländska och det nordiska planet både med tankar och idéer om hur det fria bildningsarbetet borde utvecklas.
Pohdiskelevat...
Att tänka på bildning är måhända det viktigaste. Jag har för länge sedan accepterat det som en evighetsfråga att man inom det som ibland kallas "rörelsen" (t.ex. kansanopistoliike) alltid grubblar på vad det fria bildningsarbetet egentligen ska handla om. Utan att till synes komma nånvart.
2 kommentarer:
Anden och handen. Tanke och verksamhet. Bildningsideal och samhälls/näringslivsnytta. Att växa som människa och medborgare. Observera att jag använder prepositionen och, inte prepositionen eller. Kunde den fria bildningens ständiga identitetskris och svårighet att legitimera sig helt enkelt handla om att man av någon anledning kommit att hantera de två elementen som åtskilda, inte som komplementära? Dynamiken föds av att de är samtidigt närvarande.
Då bildningstungviktarna diskuterar och försvarar bildning som idé och ideal, borde de ÄVEN kunna konkretisera vad utfallet av bildningsprocessen kunde tänkas vara. Förutom att bildning har ett egenvärde bör den också betraktas och hanteras som en process och medel - som leder någon vart. Men vart?
Då utbildningsmyndigheterna efterlyser bevis på utfall och effekter borde de ÄVEN vara intresserade varför (värdegrund, ideal)och hur (process) dessa åstadkomms. På lokalt plan bör aktörerna samla in data om både deltagandet och utfallet, samt med jämna mellanrum reflektera över kopplingar mellan dessa.
Det intima både-och förhållande gäller även för kvalitet och kvantitet. Om det nya paradigmet handlar om näringslivsnytta i stället för bildningsideal, kan man fråga sig när och var folkbildningen varit näringslivsonyttig. Jag har svårt att tänka mig en dylik situation.
I Kjell Herberts uppdragsbeskrivning för utredningsarbetet om strukturer och samarbetsmodeller för den fria bildningen tar han fasta på behovet av framtida strukturer och modeller som stöder det svenska språket, och har en kulturskapande och -bärande funktion.
Jag menar att detta gäller inte enbart för den fria bildningen i Svenskfinland utan folkbildningen överlag.
Det är något i resonemanget som jag har svårt att smälta. Det har att göra med att jag tror att man ibland måste sticka ut näsan, reagera för att kunna initiera en förändring då det behövs. I ett läge då det kan finnas en risk i att vara för mycket både-och, vilket kan leda till.... ingenting!
Det är det här med bildningens egenvärde, som i sig borde räcka till. Ok, inte för att jag har något emot, tvärtom önskar jag ju att vi kommer in på spår som leder fram till metoder att validera fritt bildningsarbete. Men... jag tänker på när ett samhälle, t.ex. en kommun, tar hand om en funktionshandikappad person. Man ordnar kanske ett jobb för personen. Det lönar sig ju inte effektivitetsmässigt, men - och här är poängen - det är en indikator på ett bildat samhälle där det är värde och värdigt i sig själv enbart att ta ett ansvar för den funktionshandikappade. Värdet finns inte i det mätbara resultatet.
Skicka en kommentar